Vad innebär det att vara en suverän stat – och vad har det med Amazons intåg på den svenska e-handelsmarknaden att göra? Svenska Akademiens ordbok tillhandahåller synonymerna oberoende eller självständig. För en nation kan dessa ord mer konkret förstås som: gränskontroller; förmåga att försvara sig mot yttre och inre hot; legitimitet och erkännande av omvärlden och invånarna på det egna territoriet. Alla dessa former av suveränitet är väsentliga. Många verkar emellertid, i den mån Sverige är suveränt, finnas alltmer på ett gråskaligt spektrum.

Ett annat sätt att beskriva denna gråskalighet är att säga att vår suveränitet förhandlas fram i vårt samspel med andra. Vårt land har en viss förhandlingsposition, som ger oss en möjlighet att göra som vi vill i vissa avseenden och samtidigt isolerar oss från det makter med möjlighet att påverka oss skulle kunna vilja få oss att göra. Ju starkare vår förhandlingsposition är desto mer kan vi tillgodose våra egna behov och önskemål istället för någon annans, krasst uttryckt.

I teorin finns det självklart nationella intressen vi skulle kunna lyckas värna utan att överhuvudtaget interagera med omvärlden, och i den mån vi lyckas med det skulle vi verkligen vara helt suveräna, i klassisk ordboksbemärkelse. I praktiken finns det idag ytterst få sådana områden, om ens några – och ofta vore det säkert också ganska kostsamt att ens försöka bli totalt oberoende i en äldre, autarkisk mening. Venedig, Schweiz eller Singapore är alla stater som alla varit beroende av förhandlingar med omvärlden för att tillgodose sina mest grundläggande intressen, men ändå lyckats säkra en väldigt hög grad av självständighet.

Historiskt har Sverige spelat det här spelet bättre än många andra länder. Den konservativt lagde läsaren har många skäl att känna sig lite nedslagen av samhällsutvecklingen i vårt land, men det finns vissa saker med Sverige som faktiskt är riktigt enastående. Till exempel så är Spotify den enda europeiska ”enhörning” som någonsin blivit värderad till över 50 miljarder dollar. Vi har fortfarande ett starkt strukturellt ägande i vårt näringsliv med någorlunda svenska majoritetsägare på Stockholmsbörsen och i många viktiga företag. Vi har en säreget dynamisk startup-sektor, och 2019 lade vi fjärde mest på forskning och utveckling som andel av BNP i hela världen.

Det är sant att alla de tech-giganter som vuxit till sig sedan millennieskiftet är aktiva på väldigt stora marknader. Men det är däremot inte sant att ägandestrukturen, eller för den delen utbudet på liknande företag är särskilt diversifierat. Den överväldigande majoriteten är amerikanska (eller kinesiska), och har marknadsandelar på långt över 50% inom sitt segment (Google ligger närmare 95 procent av marknaden i Sverige).

Under rekordåren kunde Volvo leva tillsammans med Toyota, Asea med General Electric – och så vidare. Men dagens marknad verkar bara behöva bara ett Google. Ett Facebook. Ett Amazon - och kanske även ett Spotify! Det här är inte resultatet av någon illvillig konspiration: det ligger liksom i tjänsternas logik. Vill någon konsument egentligen ha flera olika sökmotorer, eller sociala nätverk?

Ett av de starkaste argumenten för laissez-faire har att göra med hur den fria marknaden kanaliserar ekonomisk information. Planekonomi fungerar inte, eftersom konsumenter och producenter då tvingas kommunicera med varandra genom ineffektiva och ofta korrupta mellanhänder, som dessutom har extremt svårt att anpassa sig till naturliga skiftningar i marknaden (och få intressen att göra det). Friedrich Hayek anför ett starkt försvar för detta; Milton Friedman ett mer passionerat i sitt påstående om att “inte en människa i världen vet hur man gör en blyertspenna.”

Men tänk nu om den ekonomiska informationen inte längre finns utspridd mellan alla som köper och säljer varor och tjänster, utan istället finns koncentrerad hos digitala monopol som Amazon och Google - då uppstår ju ett problem. Från detta följer att samma storföretag har både möjlighet och intresse att skapa alltmer homogena och förutsägbara konsumentbeteenden för att underlätta storskalighet, vilket spär på samma trender ännu mer; mer storskalighet gör även att tech-jättarna får allt lättare att köpa upp mindre aktörer. Potentiellt konkurrenskraftiga startups som inte vill spela spelet blir helt enkelt utestängda från den digitala infrastrukturen som de större företagen i praktiken har egenmäktig kontroll över.

Slutresultat: om ett par decennier vaknar vi i “Bladerunner” med ett konglomerat som dominerar media, ett i retail, ett inom AI etcetera. De sektorer av ekonomin som inte lämpar sig lika väl för digitalisering blir antingen uppköpta av dessa betydligt mer värdeskapande teknologi-monopol eller åtminstone beroende av dessa större aktörers kontroll av informationsflöden. Ett mörkt scenario, om det stämmer. I USA har flera från såväl högern som vänstern börjat lyfta idén att dessa tech-jättar bör betraktas som offentlig infrastruktur, och enligt vissa undersökningar vill två tredjedelar av USAs befolkning bryta upp alla “FAANGs”. Eventuellt skulle detta gynna snittamerikanen, men det är oklart vad det förändrar för snittsvensken.

Om det ligger något i denna halvdystopiska vision verkar det finnas tre överlappande strategier som Sverige kan följa för att säkra vår nationella förhandlingssituation i framtiden: 1) Satsa på att konkurrera på den rådande marknaden (genom egna relativt storskaliga aktörer som t.ex. Spotify och Klarna); 2) Satsa på att bli riktigt duktiga på att utnyttja “hålen” i den digitala globaliseringen, och kanske specialisera oss på niche-tjänster som inte enkelt kan underkastas de här tech-bolagen. 3) Bryta oss loss från de här aktörerna på längre sikt, antingen helt eller delvis; själva eller inom ramarna för ett större samarbete.

Oavsett hur vi agerar vore det en bra början att fråga oss själva vad vi egentligen har att vinna på att en utländsk, monopolistisk aktör som ser ut att snart omsätta mer än vår BNP - Amazon - går in starkt i vår detaljhandelssektor. Vi kanske inte kan göra något åt det i dagsläget, men det är ändå svårt, åtminstone för författaren, att se exakt hur vi gagnas av en sådan utveckling på längre sikt. En framtida konservativ rörelse kommer att behöva hantera dessa frågor betydligt mer explicit än vi nu gör. Det finns en risk att den kan komma att finna, likt prinsen i Lampedusas Leoparden, att för att saker ska vara desamma, måste allting förändras.