Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.
Sydafrika, som länge har ansetts vara ett av Afrikas mest utvecklade länder, har på senare år försjunkit i en djup kris. Omfattande korruption, ett eroderande energisystem och djupgående sociala motsättningar har skapat en perfekt storm som skakar landet i grunden. Regelbundna strömavbrott, försvagade myndigheter och oroligheter på gatorna präglar nu det land som en gång i tiden var en symbol för hopp och framsteg på kontinenten. Orsaken till detta haveri är en kombination av politisk inkompetens och nymarxistisk omfördelningspolitik.
Sydafrika präglas naturligtvis än idag av ärren från Apartheidsystemet, där förtrycket av den svarta befolkningen bedrevs med statligt våld. Med rätta fördömdes systemet på världsscenen och landet isolerades ekonomiskt och politiskt. Det var sedan med stort hopp som världen åskådade Apartheidsystemets avskaffande under 90-talet, i samband med att det därefter styrande partiet ANC tog makten och genomförde demokratiserande och liberaliserande reformer. Detta tillsammans med det faktum att den nyformade ANC-regeringen ärvde en för kontinenten stabil politisk och ekonomisk infrastruktur gav landet en stor potential för att utvecklas till ett fritt och välmående samhälle.
ANC:s förödande misstag var dock att inte nöja sig vid liberalisering och att införa likvärdiga rättigheter för minoriteter. Individuell frihet i kombination med en stat som bekämpar hot mot den friheten, såsom brottslighet och diskriminering, tenderar nämligen att närmast självmant leda till ökat välstånd och lägre social utsatthet för alla delar av ett lands befolkning. Regeringens plan var dock det motsatta, nämligen genom att med ökad statlig inblandning och så kallad positiv diskriminering försöka reversera landets historiska oförrätter. Detta ämnades göras med hjälp av omfattande ekonomiska utjämningsprogram utformade för att gynna etniska minoriteter samt genom uppsvällning av den offentliga sektorn. I processen lades grogrunden för landets idag omfattande politiska korruption. Kulmen av det Sydafrikanska socialistiska projektet nåddes då regeringen 2018 började expropriera jordbruksmark från landets bönder, utan ekonomisk kompensation, som sedan redistribuerades längs etniska linjer.
De sorgliga konsekvenserna av Sydafrikas nymarxistiska politik går nu att beskåda i alla delar av samhället. Ekonomin har stadigt försämrats år efter år i över ett decennium. Kompetensbrist och korruption har sargat den statliga energimyndigheten Eskom, vilket inneburit att landets hushåll numera frånkopplas elnätet i upp till 10 timmar per dag. Omfördelningspolitiken har trots enorma sociala och ekonomiska kostnader inte lett till minskade klyftor i samhället. Protester sprider sig nu över hela landet, samtidigt som experter varnar för att stämningen blir alltmer orolig.
Utvecklingen i Sydafrika visar hur ett land med stor potential för frihet och tillväxt kan förfalla i korruption, fattigdom och sociala oroligheter. Slående paralleller kan även dras till Zimbabwe under Robert Mugabe, där statlig expropriering av land primärt från individer med europeisk bakgrund föranledde hyperinflation, produktionsfall och svält. Detta bör ses som en varningssignal för övriga länder som nu attraheras av liknande nymarxistisk politik, inte minst USA, där vissa demokratstyrda delstater överväger att ge miljonbelopp per invånare i så kallade reparationer i syfte att kompensera för historiska oförrätter, eller i Nederländerna där regeringen idogt arbetar för att expropriera metanutsläppande jordbruksmark från landets bönder, i klimaträttvisans namn.
August Linder
