I sin klassiska miniatyrsamling “Sternstunden der Menschheit”, skildrar den österrikisk-judiske författaren Stefan Zweig tolv historiska “stjärntimmar”, d.v.s. ögonblick då avgörande historiska skeenden trängt ihop sig till några få ödesmättade dagar, timmar eller minuter. De förtjusande berättelserna kretsar kring alltifrån natten då Rouget de l’Isle komponerande marseljäsen, till general Grouchys misslyckade försök att komma till Napoleons undsättning vid Waterloo, och Lenins tågresa genom Sverige till Ryssland år 1917. Titeln valde Zweig eftersom dessa tilldragelser “likt stjärnor lysande och oföränderliga glänser genom förgänglighetens natt.”

Även svensk politik har sina stjärnstunder, då allting tränger ihop sig till några få ögonblick där allt hade kunnat bli annorlunda. Voteringen igår var inte en sådan. Precis som nästan alla andra omröstningar i riksdagen var den nämligen uppgjord inom riksdagsgrupperna på förhand, och därmed endast en formalitet för att juridiskt förverkliga vad som politiskt redan var ett faktum. Sådana praktiskt nödvändiga men substantiellt tomma gester kan aldrig bli odödliga.

Den kommande veckan (och även veckorna som föregick voteringen, då Nooshi fattade sitt beslut) har däremot mycket goda förutsättningar att glöda skarpt i framtida släktens minne. Kommer Löfvén att utlysa extra val? Kommer C eller V att kompromissa för att rädda Frankenstein-koalitionen? Kommer allting att sluta med status quo ante misstroendeförklaring? Nycklarna till Sagerska palatset ligger i händerna på ett fåtal, vars vilja, värderingar och vandel kommer att vara utslagsgivande.

Politiskt har jag i nuläget inget att tillägga – förutom möjligen följande. När ödestimmen väl kommer, när allting står på spel men ingenting är klart, fäller de djupare skikten i vår karaktär avgörandet. Mestadels lever vi livet läsandes från ett självskrivet manus, vari vi konstruerat en teaterversion av vårt jag, som skall vara både oss och publiken till lags. Men emellanåt saknas en sida, och ingen sufflör finns i närheten. Då tvingas vi några sekunder att bryta rollen och att vara de som vi faktiskt är, ofta till vår egen häpnad och förvåning.

Sådana stunder känns alltid obehagliga, oavsett slutresultat. Under de kommande dagarna lär många inom Sveriges politiska toppskikt att bli varse hur olustigt det är att försöka välja stig vid de verkligt avgörande vägskälen, och hur sanna Hjalmar Söderbergs gamla ord i Den allvarsamma leken faktiskt är – man väljer inte!

Sådana våndor är priset för att få vara med, då en gnistrande stjärna föds.