I mitten av augusti gick Annie Lööf ut med flera politiska utspel om hur hon ville skydda den svenska demokratin mot “anti-liberala krafter”. Hon använde Ungern och Polen som exempel och menade att i ett läge då Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna samlar en tredjedel av väljarstödet så måste den svenska grundlagen säkras. Detta genom att grundlagen måste bli svårare att förändra och att Sverige behöver inrätta en författningsdomstol. Tidigare har även politiker som justitieminister Morgan Johansson velat göra ändringar i grundlagen, bland annat genom att grundlagskydda public service.

Grundidéerna som dessa förslag bygger på, konstitutionalism, maktdelning och institutionalism, är i sig tämligen självklara i en representativ demokrati. Vi ska inte behöva löpa risken att just de som är folkvalda idag gör sig själva till tyranner genom ett enda riksdagsbeslut, politiska makthavare ska inte påverka enskilda domslut, och de organ och mekanismer som får demokratin att fungera ska inte kunna kortslutas eller kringås. Att i grundlagen skydda Public Services och därmed markera dess betydelse för den svenska demokratin väljer jag att se just som skapandet av en formell institution. En institution kan likväl vara abstrakta idéer som “den svenska modellen” eller de lagantydda seder och praxis som åberopas när någon kritiseras för ministerstyre.

Konstitutionalism, maktdelning och institutionalism var länge konservatismens käpphästar. Tanken var att hindra att den rådande tidsandan eller förhärskande “zeitgeist” skulle kunna påverka lagarna alltför radikalt, och i värsta fall orsaka irreparabel skada på stat och samhälle. Under tiden som rösträtten breddades mer och mer i västvärlden, det vill säga decennierna kring det förra sekelskiftet, var det just socialisternas agitation för revolution och populistiska löften om “allt åt alla” som gjorde att de konservativa företrädarna tvivlade på folkviljans förnuft.

Samhället har dock förändrats sedan dess, vilket självklart har påverkat våra institutioner.  Institutioner såsom Public Service eller Sveriges domstolar består ytterst av individer, vilka alla har sina egna böjelser och samveten. Idealt ska de personer som söker sig till och intar tjänster i dessa institutioner vara ett jämnt urval av befolkningen i stort. Förutom vanliga indelningar av befolkningen i kön, klassbakgrund, härkomst, vore det såklart ur en demokratisk synpunkt bäst om dessa personer speglar väljarkåren hyfsat bra och därmed också kan agera i harmoni med folkviljan. Detta samtidigt som de genom ansvaret i sin tjänsteroll också bör bli mindre påverkade av opinionsvängningar.

I början av 1900-talet var en uteslutande andel av ämbetsmännen inom till exempel rättsväsendet just män. De hade nästa utslutande överklassbakgrund, och det som sporrade dem att göra karriär inom just rättsväsendet var hävdvunna motton som “land ska med lag byggas” eller dylikt. Dessa var med andra ord en skara människor som kunde förväntas bära på konservativa värderingar och det låg definitivt i de konservativa politikernas intresse att låta dessa bibehålla en stadig mängd makt som motvikt till folkopinionen. Från socialisters och liberalers håll kunde detta accepteras då de förstod att stora satsningar på utbildning i slutändan skulle förändra den rådanden sammansättningen av ämbetsmän och diversifiera denna.

Sanningen är dock att dagens rättsväsende eller public service inte alls är diversifierat: Att en övervägande majoritet av ämbetena innehas av kvinnor är i sig inte ett problem (i alla fall för oss som är emot kvotering), men likväl är det uppenbart att den svenska högern helt har misslyckats med att vinna över kvinnor, och att opinionen är könsmässigt polariserad. Kvinnorna i rättsväsendet kommer ofta in på juristlinjen med gymnasiebetyg, har många gånger valt bort mer välbetalda jobb inom privat sektor och tycks drivas av mottot “(social)rättvisa”. Personerna som nu innehar tjänster inom public service eller rättsväsende kan därför anses ha mycket gemensamt med kvinnor som nu också företräder dagens regeringsunderlag, såsom Annie Lööf.

Innan vi fortsätter diskussionen måste en viss nivå av självkritik riktas mot de konservativa och även liberala leden, en kritik som också kan tjäna som försvar av Annie Lööf och Morgan Johansson. Ingen åsiktskontrollerar kandidater till tjänster inom public service eller rättsväsendet. Det faktum att dessa tjänster är så pass kvinnodominerade gör också att inkvotering av kvinnor inte kommer på fråga. Istället är det just högerväljare och män som i större utsträckning väljer bort dess yrken. De väljer bort den institutionella makten till förmån för en så hög lön som möjligt för så lite studieinsats som möjligt. En konservativ rörelse som vill hantera institutioner borde kanske trycka på sina medlemmar och målgrupper att plugga hårdare och sedan söka utbildningar och tjänster som journalister och jurister? Det kanske är dags att upprätta ett konservativt studieförbund (nej, inte studentförbund) som främjar utbildning och arbete i samhällets tjänst?

Även om denna kritik vore berättigad borde vi dock också fråga oss varför politiker från vänster och den förmenta mitten väljer att premiera just vissa institutioner och inte andra. När Annie Lööf gör sina utspel om att vilja stärka demokratin mot “illiberala krafter”, vet vi inte vad hennes verkliga motiv är, och givet att ingen inspelning av något privat samtal där hon avslöjar “allt” kommer fram är det mycket möjligt att så kommer fortsätta vara fallet. Samma sak kan sägas om Morgan Johansson.

När människan bildar sin världsuppfattning gör hon det genom att infoga sina upplevelser och erfarenheter i ett koherent narrativ. Därigenom kommer hon fästa olika stor vikt vid dessa och förstora vissa händelser och förminska andra. Det är så människan bildar sina åsikter. Därigenom är det troligtvis så att Annie Lööf har fäst stor vikt vid SDs valvideo 2010, järnrörsskandalen 2010 och en rad skandaler som lett till SD-politikers avgångar, när hon bildat sin uppfattning om Sverigedemokraterna. För Sverigedemokraterna själva och för de som är öppna att samarbeta med Sverigedemokraterna bör det tillkomma en viss ödmjukhet inför detta.

Att Annie Lööf och de konservativa block som kommit till utav SDs framgångar inte drar jämnt är i grunden inte märkligt. Annie Lööf har en libertariansk bakgrund och erkänner sig själv ha betraktat både Robert Nozick och Ayn Rand som viktiga förebilder. Därmed kan det antas att hennes ursprungliga samhällssyn är baserad på en relativt radikal individualism och på att samhällsproblem aldrig får lösas på individens bekostnad. Dessutom kan det tänkas att denna samhällssyn är starkt färgad av kosmopolitism och moralfilosofi.

Genom min bakgrund i ett borgerligt ungdomsförbund, och som medlem i diverse studentförbund har jag kommit i kontakt med agiterandet för en svensk författningsdomstol långt innan Annie Lööfs utspel. Dessa strömningar har inte byggt på fruktan för ett materialiserat hot mot demokratin utan snarare på normativa och teoretiska argument om att inte ge utrymme för ens oförargliga avsteg från regeringsformen. De som agiterat för detta har inte sällan varit profilerat konservativa.

Det teoretiska blir lätt en röd tråd i allt detta. I teorin ska en domstol endast tillämpa den lagstiftning som våra folkvalda har stiftat. Alla som har en grundläggande samhällsförståelse måste dock förstå att allt som står i våra lagböcker måste tolkas för att i sin tur kunna tillämpas. När vi lämnar tolkningsförfarandet till våra oberoende domstolar lämnar vi också över en viss makt till dessa, vilket är helt i enlighet med de maktdelningsprinciper som det västerländska samhällena är byggda på. Om lagstiftarna i sin tur finner att lagen tolkas på ett sätt som ger oanade eller oönskade konsekvenser, åligger det dem att gripa in och åtgärd problemen.

En viktig och ofta bortglömd beståndsdel i detta är att vi därmed ger de som sitter i våra domstolar, våra rättslärda, en otroligt stort förtroende.  Vi litar på att de, som det förestavas i den svenska domareden, aldrig kommer att lag vränga eller orätt främja. Om vi nu dessutom gör det svårare att ändra grundlagen, och dessutom upplåter än mer tolknings- och tillämpningssmakt till personer som fått sina poster på annat sätt än demokratiska val, innebär det också att vi begränsar demokratin. Att försvara detta med välviljan och klokheten hos de rättslärda är i sin tur djupt historielöst; de första liberala rörelserna kom till just utav missnöje mot det som kallades “upplysta despoter”, det vill säga monarker som ansågs vara fostrade att i välvilja och klokhet styra och skipa rätt.  

Både kungar och jurister är barn av sin tid. En individ som trots sina kunskaper och trots sin samvetsgrannhet tolkar något på ett kontroversiellt sätt eller på ett sätt som inte var meningen från avsändarnas sida vantolkar inte nödvändigtvis, ens ouppsåtligt. Uppfattning, övertygelser och den grupp av andra individer som denne har att överlägga med kan ha stor effekt på tolkningsförfarandet. Likväl kommer det uppstå mer eller mindre avsiktliga tvetydigheter i de lagtexter som våra partier kompromissar fram vilket ger ett ännu bredare tolkningsutrymme. Sist men inte minst är samhället och omvärlden i ständig förändring vilket skapar nya oförutsedda situationer att implementera lagtext på. Problemen med det sistnämnda illustreras väl med den amerikanska författningen.

Public service är i sig en institution vars förankring i den svenska folksjälen är tämligen mångbottnad. Svensk public service där SVT, SR och UR ingår anklagas ofta och med all rätt för vinklade reportage, klart partiska dokumentärer och dramaserier som erbjuder rödfärgade perspektiv på dåtid och samtid. Ändå så myser man även inom de borgerliga och sverigedemokratiska väljargrupperna när man tänker på fredags- och lördagsunderhållning på SVT med familjen samlad i vardagsrummet. Därför vill många konservativa politiker inte avskaffa Public service. Istället har det föreslagits att från politiskt håll tvinga dem att agera mer neutralt, något som har fått deras motståndare dra paralleller till Polen och Ungern och som öppnade upp för Morgan Johanssons utspel.

I detta sista stycke vill jag avsluta en lång redogörelse av de dimensioner som är värda att ta i beaktande när vi tolkar Annie Lööfs och Morgan Johanssons förslag och utspel. Oavsett vilket nivå av ärlighet och samvetsgrannhet vi väljer att tillskriva dessa två politiker kan vi inte komma ifrån att de målar upp stora och allvarliga problembilder vars medhörande lösningar härstammar från det teoretiska och moralfilosofiska, och vars praktiska dimensioner mycket väl kan gynna dem själva betydligt. I slutändan uppstår en paradoxal situation där progressivas rädsla för politiska motståndare anses rättfärdiga en permanentning av just denna stunds kosmopolitiska och individualistiska tidsanda.

“So, first of all, let me assert my firm belief that the only thing we have to fear is...fear itself — nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance.”

– Franklin D. Roosevelt.