“Patriotism is the virtue of the vicious” lär Oscar Wilde (enligt hörsägen) ha sagt. Må så vara, men det kanske är just en gnutta “viciousness” eller brutalitet som krävs av en pilot som med sin Fokker D.XXI just ska skjuta ner en försvarslös Junkers 52 fylld med fallskärmsjägare, och ge samtliga ombord en skräckfylld sista livsminut. “Patriotism is the last refuge of the scoundrel” är ett annat citat, med Samuel Johnson som upphovsman. Detta kanske han har helt rätt i, men “scoundrel” eller lymmel kanske är just den bästa sortens beskrivning på den personlighet som krävs för att vara en effektiv motståndsman eller motståndskvinna i det av nazisterna ockuperade Europa.

Begreppet patriotism är något som länge har förknippats med den råa, hänsynslösa, huliganaktiga sortens nationalism. Särskilt i Sverige har detta begrepp ofta använts för att göra kopplingar till “30-talet” och den otroliga illdåd som begicks i nationens namn. Detta är inte helt vänsterns fel, flera “svenska” extremnationalistiska organisationer har själva gjort en stor sak av att vara just “patrioter”. Det är kanske inte så konstigt att patriotism förknippas med något negativt när tre förmenta patrioter väljer att avrätta två poliser (jag syftar såklart till Malexandermorden 1999).

Jag vill i denna artikel dock belysa ett annat perspektiv på patriotism. Ett perspektiv där vi faktiskt ser det prodemokratiska och anti-extrema i patriotismen. I min lilla exposé vill jag börja där så många “anti-patrioter” också gärna börjar, i just andra världskriget.

1940 genomförde Tyskland två stora operationer som tillsammans utgjorde Hitlers stora “angrepp på västeuropa”. Den 9:e april invaderades Danmark och Norge i operation Weserübung. Även om denna operation i slutändan ledde till att båda länderna ockuperades i olika former var effekterna av det motstånd som gavs inte betydelselöst. Särskilt i fråga om Norge där tyska Kriegsmarine led svåra förluster. På grund av det heroiska agerande från det underlägsna norska försvaret, men även civilister, kunde den norska regeringen och det norska kungahuset fly och fortsätta leda kampen i exil. Tyskland fick fortsatt lägga stora resurser på att kontrollera och bekämpa motståndsrörelsen i landet.

Den 10:e maj påbörjade Tyskland sin andra operation - Fall Gelb, invasionen av Frankrike genom Beneluxländerna. I populärhistoriska skrifter och program avfärdas ofta det motstånd som demokratierna i västeuropa bjöd som obetydligt och lönlöst. Denna bild är långt ifrån rättvis.

I det första stycket av artikeln berättar pratar jag om en Fokker D.XXI och en Junkers 52. Det förstnämnda råkar vara ett nederländskt jaktplan och det senarenämnda var ett tyskt passagerarplan som ofta omvandlades till fallskärmhopparplan. I den korta men hårda kampen om Nederländerna försökte Tyskarna använda alla former av flygunderstöd för att krossa det Nederländska motståndet. Det heroiska nederländska flygvapnet kämpande bokstavligt talat till sista man och sista flygplan. 95% av de hundratals holländska piloterna stupade i försvaret av sitt land. När det nederländska försvaret till slut gav upp efter terrorbombningen av Rotterdam, hade det tyska flygvapnet tagit betydliga förluster, särskilt i fråga om just Junker 52or, men också i tusentals tillfångatagna fallskärmsjägare - några av Tysklands bästa elitsoldater, som hade överrumplats av det hårda nederländska motståndet.

I fråga om Belgien och Frankrike nämns ofta missen i att skydda sig mot ett angrepp genom Ardennerna eller det franska försvarets ineffektiva organisation och agerande. De stora materiella förlusterna som den tyska krigsmaskinen led, besåtende i över tusen förlorade stridsflygplan och nästan lika många stridsvagnar, glöms alltför ofta bort. Likaså glöms det att många tyska förband hade förlorat mer än en tredjedel av sina officerare. Hitler och det tyska militära överkommandots stora blunder i att låta Britterna komma undan vid Dunkerque är väl diskuterat. Trots det nämns det sällan att de tyska pansardivisionerna hade förlorat mellan 50-70% av sina stridsvagnar efter det hårda motståndet de hade mött i Belgien och Frankrike.

Inte ens när krigsmakterna hade lagt ner sina vapen upphörde motståndet. I samtliga ockuperade länder kämpade motståndsrörelserna tappert i väntan på en befrielse som låg ett halvt decennium in i framtiden. Både motståndsrörelser och civila tog dessutom stora risker för att rädda livet på judiska landsmän. Som sanna patrioter hyste dessa hjältar all känsla av solidaritet med de av deras landsmän som nu förföljdes. Nederländerna har flest och i Danmark var motståndsrörelsen med och genomförde en operation som innebar att mer än 7000 judar, nästan alla som fanns i landet, kunde fly till Sverige. De danska motståndsmännen hade ett kortfattat valspråk “Fosterlandet!”.

Effekterna av den patriotism som de västerländska demokratierna bjöd mot nazismen går inte att underskatta, men det är tyvärr något som vi svenskar aldrig kunnat ta till oss. Historien om Sveriges milda öde under andra världskriget är belagd med skam. I många andra länder högtidlighålls minnet av krigshjältars gärningar och offer under denna tid. När andra världskriget nämns i svensk offentlig debatt är de istället fråga om att dra förenklade paralleller till 30-talets Nazistyskland.

Paralleller som helt utelämnar Tysklands komplicerade politiska historia. Proffstyckare och opinionsbildare menar istället att vi istället bör skapa en svensk identitet kring vår “humanism”. Humanism är såklart viktigt för varje västerländskt lands identitet och dessutom det som sporrat många hjältar att rädda livet på sina medmänniskor. Likväl måste vi vara realistiska nog att inse att det är den nationella identiteten som skapar en sådan social gemenskap som krävs för att ett folk ska hålla ihop genom svåra prövningar.  

Historikern Catherine Merridale har skrivit en bok om de sovjetiska och i synnerhet de ryska erfarenheterna av andra världskriget. Boken heter på svenska “Ivans krig - Liv och död i den röda armén 1939-1945”. I denna bok beskriver hon tydligt hur den fanatiska kommunistiska propagandan totalt misslyckades i att motivera ryssarna till att göra motstånd under tyskarnas invasion och hur den abrupt fick bytas ut mot starkt patriotisk och nationscentrerad propaganda.

Oavsett under vilket politiskt system man lever under kommer patriotism vara den bärande andan som får oss att stå ut lidande och uppoffringar. Vi svenskar lever i ett av de mest avancerade och humanistiska samhällen som någonsin existerat, och den patriotism vi känner mot Sverige kommer också utgöra vårt främsta försvar av detta samhällssystem.

Ibland måste man helt enkelt våga vara en grym liten lymmel, för humanismens skull.