Den amerikanska utrikespolitiken genomgår just nu en omorientering, och den som följt historiens geopolitiska tänkare ser mönstret tydligt. Under de senaste månaderna har USA skärpt sin strategiska hållning gentemot Kina, tonat ned sitt engagemang i Europa och förflyttat fokus till maktbalans i Stilla havet. Det är en utrikespolitik som doftar av Mackinder, Spykman och Brzezinski – men med en modern tvist inspirerad av Elbridge Colby.

Vad innebär det i praktiken? Jo, att USA alltmer betraktar världen som en plats där makt handlar om geografi, kontroll och strategiska intressen – snarare än om liberala ideal och universella ambitioner. Det är en verklighetsförankrad och konservativ utrikespolitik, där USA inte längre försöker forma världen i sin egen avbild, utan istället försvarar sin position genom att spela maktspelet smartare.

Realismen tar över Washington

Den förändring vi ser i Washington är framför allt ett tecken på att realismen har tagit över. Under flera decennier präglades amerikansk utrikespolitik av en tro på att frihandel, diplomati och globala institutioner i längden skulle trygga stabiliteten. Den idén har nu fått ge vika för en mer kallhamrad syn på världen, där säkerhet och maktbalans återigen står i centrum.

Relationen till Kina har blivit strikt strategisk. Biden-administrationen inledde sin mandatperiod med vaga försök till avspänning, men under de senaste månaderna har Washington tydligt skärpt tonen. Handelsrestriktionerna mot Kina har förstärkts, militära samarbeten i Asien har intensifierats och Taiwan-frågan har blivit en röd linje. USA agerar här i enlighet med Spykmans gamla Rimland Theory – idén om att kustzonerna runt Eurasien måste hållas i schack för att ingen enskild makt ska kunna dominera kontinenten. Det är ingen slump att amerikanska och japanska försvarstjänstemän just nu utformar nya strategier för Stillahavsregionen, eller att Washington i allt högre grad stödjer Filippinerna i deras konflikt med Kina.

Europa får en undanskymd roll

Samtidigt har USA:s intresse för Europa svalnat. Ett av de tydligaste tecknen på detta kom i februari, när amerikanska och ryska diplomater möttes i Riyadh för att diskutera en möjlig väg mot ett slut på kriget i Ukraina. Frånvarande vid samtalen var de europeiska aktörerna, vilket signalerar att USA ser konflikten som en strategisk fråga att hantera på sina egna villkor, snarare än som en transatlantisk angelägenhet. Det ligger helt i linje med Brzezinskis synsätt i The Grand Chessboard, där han argumenterade för att USA:s främsta uppgift är att balansera makten i Eurasien, snarare än att engagera sig i varje enskild konflikt.

Elbridge Colbys inflytande är också tydligt i den nya hållningen. I sin bok The Strategy of Denial argumenterar han för att USA inte kan tillåta en regional hegemoni i Asien, och att europeiska allierade därför måste ta större ansvar för sin egen säkerhet. Det är exakt denna strategi vi nu ser ta form: Washington trappar upp sitt fokus på Asien, medan europeiska allierade förväntas hantera sina egna utmaningar. Den gamla idén om att USA obevekligt garanterar Europas säkerhet tycks höra till historien.

En konservativ utrikespolitik i praktiken

Den förändring vi ser är mer än en taktisk justering – det är en återgång till en konservativ geopolitisk grundsyn. Den amerikanska utrikespolitiken bygger inte längre på ambitionen att omvandla världen efter sina ideal, utan på en insikt om att makt och säkerhet alltid är de avgörande faktorerna. Maktbalans väger tyngre än idealism, och militära och ekonomiska resurser måste prioriteras där de gör störst strategisk nytta.

Det är en utveckling som borde ha varit förutsägbar. Historien visar att stormakter förr eller senare tvingas välja mellan ideal och realpolitik – och realismen vinner alltid i längden. USA:s nya kurs är inget undantag. Den stora frågan är inte varför detta händer, utan varför någon trodde att det skulle gå annorlunda.

Hugo Hobring