Kulturkriget är den viktigaste politiska spelplanen

Att den politiska utvecklingen flyter ur den kulturella är en universell sanning inom det politiska maktspelet. Det kvittar hur många demokratiska reformer Weimarrepublikens ledare genomförde – de skulle bara kunna bära frukt om folket var villiga att acceptera dem. En bil kan inte drivas utan en fungerande motor; en vacker fasad kan inte kompensera för ett bristfälligt fundament. Ett land som låter sina institutioner korrumperas av osunda politiska strömningar, kommer på ett eller annat sätt att braka ihop.

Weimarrepublikens fall utgör ett perfekt exempel på vad som händer när kulturkriget går förlorat. I princip varje nationell institution motarbetade aktivt republikens själva existens, till förmån för den radikala högern eller den radikala vänstern. Exempelvis misslyckades republikens grundare med att rensa rättsväsendet från dess uppenbara politiska bias. Detta var ett fatalt misstag som ledde till att politiska brottslingar ofta blev orättvist dömda. William Shirer beskrev det som att “lagens administratörer blev motrevolutionens centrum, och de förvanskade rättsväsendet för reaktionära politiska ändamål.” Shirer hänvisade här till Kappkuppen år 1920, där över 705 personer anklagades för förräderi, men där enbart en person blev dömd. Samtidigt dömdes hundratals tyskar till långa fängelsestraff för att i tidningarna ha avslöjat hur militären fortsatt bröt mot Versaillesfördraget. Förräderilagarna brukades flitigt för att döma republikens vänner medan de på den politiska ytterkanten, som ville avskaffa republiken under dess rådande former, fick milda domar.

Efter freden i Versailles lyckades officerskåren både behålla sina tidigare preussiska traditioner samt bli ett centrum för politisk makt inom republiken. Shirer menar att armén under Hans von Seeckt förblev “en stat inom staten” och förfogade över ett orimligt stort inflytande över nationens inrikes- och utrikespolitik “tills en punkt hade nåtts då republikens fortsatta existens avgjordes av officerskåren”. Armén kunde, enligt republikens konstitution, blivit underordnad staten och Reichstag, men i enlighet med en pakt som slöts mellan Ebert och Groener skedde detta aldrig. Officerskåren blev heller aldrig rensad från sina monarkistiska tendenser. Följden blev att armén behöll sin självständighet och aldrig visade på någon egen lojalitet gentemot staten.

Ekonomin – tyskarnas gordiska knut

Efter första världskriget hamnade republiken i en prekär ekonomisk situation. På grund av dess misslyckade hanterande och dess förödande konsekvenser är denna kris mycket omtalad än idag, främst som ett praktexempel på hur man inte bör hantera en ekonomi.

Under kriget hade Tyskland baserat sin ekonomi på lånade pengar och en inflaterad valuta istället för att finansiera kriget genom skattepengar. Denna Lyxfällan-strategi visade sig dessvärre vara osund när Tysklands oundvikliga seger uteblev. Följden blev att Weimarrepubliken redan under sina första år blev djupt skuldsatt. Som salt i såren stipulerade Versaillesfreden att Tyskland skulle betala 132 miljarder mark i reparationer till västmakterna, vilket är detsamma som 2,5 triljoner (ja, triljoner) svenska kronor i dagens värde.

Kriget hade även eliminerat stora delar av den europeiska handelsmarknaden och den tyska industrin. Det ekonomiska kapital som krävdes för att återuppbygga ekonomin fanns i stort sett inte. Detta resulterade i att de miljontals soldater som återvände från kriget inte heller kunde hitta arbete. De miljontals tyskar som drabbades betraktade republiken som den yttersta orsaken till deras lidanden. Tilliten till statsskicket fördärvades samtidigt som den radikala högern och den radikala vänstern ökade kraftigt i popularitet.

Då Tyskland inte hade de nödvändiga ekonomiska resurserna som krävdes för att återbetala sina skulder antog man en strategi som generellt baserades på att trycka fler och fler sedlar. Förvånansvärt nog var detta ingen genialisk ekonomisk strategi, och följden blev att landet drabbades av en enorm inflation. Inflationen påverkade främst de fattigaste och medelklassen, vilket ytterligare försämrade folkets tillit till staten. Läget förvärrades när Frankrike år 1923 ockuperade delar av Ruhrområdet som straff för att landet inte betalat reparationerna. Ockupationen av Ruhr ledde till att inflationen nådde nya höjder, då Ruhrområdet var Tysklands industriella hjärta. Historikern Adam Fergusson förklarar Ruhrområdets betydelse enligt följande:

"Ruhrområdet tillhandahöll år 1923 nästan 85 procent av Tysklands återstående kolresurser och 80 procent av hennes stål- och råjärnproduktion; stod för 70 procent av hennes handel med varor och mineraler; och innehöll 10 procent av hennes befolkning. Förlusten av Ruhrs produktion, och allt som det medföljde, var därför droppen som fick bägaren att rinna över. Mark [valutan] sjönk från ett värde på 35 000 gentemot pundet vid jul 1922 till 48 000 dagen efter invasionen [av Ruhr] och i slutet av januari 1923 nådde det 227 500, väl över 50 000 till dollarn."

Valutan stabiliserades 1924, till stor del var tack vare Dawesplanen, som antogs i syfte att reglera den nationella ekonomin. Planen resulterade i att Tyskland var beroende av USA för att återuppbygga landet. Detta var givetvis inga problem, så länge USA:s ekonomi förblev stabil. Hur stora var oddsen för att hela den amerikanska börsen och ekonomin skulle krascha över en natt?

År 1929 kraschade den amerikanska börsen och hela ekonomin över en natt. Katastrofalt nog skedde detta bara en månad efter den tyske utrikesministern Gustav Stresemanns död, som hade varit mycket viktig för återuppbyggandet av den tyska ekonomin. Hans död var på många sätt spiken i kistan för Weimarrepubliken. Utan honom var det osannolikt att tyskarna skulle klara sig väl genom den amerikanska börskraschen, som i sin tur hade orsakat en global depression.

Eftersom Tyskland var beroende av amerikanska lån försvann landets primära källa till finansiellt kapital. Depressionen följdes av att flera länder införde höga tullavgifter vid inköp av utländska varor för att skydda den inhemska marknaden, vilket ytterligare skadade Tyskland då export var en väsentlig del av den tyska ekonomin. Som en konsekvens ökade arbetslösheten från 900 000 utan arbete 1929 till tre miljoner 1930, och över sex miljoner 1932. Fler och fler tyskar ansåg att republiken hade misslyckats och sökte radikala lösningar. Därför vände sig många till KPD och NSDAP, som båda fördubblade sina väljarstöd under valen som följde.

Avslutning

Genom att tolka Weimarrepublikens kortlivade historia kan vi komma fram till ett antal slutsatser. Den mest märkbara och kanske också den faktor som spelade störst roll är relativt simpel: en stark ekonomi och en stark demokrati går mer eller mindre alltid hand i hand. En fungerande ekonomi och ett allmänt välstånd är nödvändigt för att folket ska känna tillit till staten. De tillfällen då republiken befann sig i allvarliga kriser kännetecknas nästan i samtliga fall av att ekonomin genomgick instabilitet och turbulens. Hitler och NSDAP hade två chanser att uppnå statsmakten i Tyskland. Den första var 1923 och den andra var under det tidiga 30-talet. Gemensamt för tidpunkterna var närvaron av inflation, arbetslöshet och desperation. Tiderna mellan 1923 och 1929 beskrivs ofta av historiker som ”nazisternas svagaste år”, då partiet var på gränsen till att tappa allt sitt politiska inflytande. Under dessa år stabiliserades den tyska ekonomin, arbetslösheten minskade och välståndet var ett faktum.

Samtidigt rådde en enorm allmän bitterhet och revanschism i Tyskland, vilket främst var ett resultat av västmakternas agerande vid Versailles. De allierade nöjde sig inte med att ha besegrat Tyskland – de ville försäkra sig om att tyskarna blev förödmjukade för all överskådlig framtid. Flera tankar och idéer kring denna fråga spred sig bland folket efter Versaillesfreden. Den starkaste av dessa var övertygelsen om att Tyskland hade blivit orättvist anklagade för att ha inlett kriget. Huruvida Tyskland faktiskt bär skulden för krigets utbrott är en fråga som kan diskuteras, men det är tydligt att de allierade ogenomtänkt beslutade att utpeka Tyskland som krigets syndabock. Detta exemplifieras bäst genom formuleringen av artikel 231 i Versaillesfördraget som löd:

"The Allied and Associated Governments affirm and Germany accepts the responsibility of Germany and her allies for causing all the loss and damage to which the Allied and Associated Governments and their nationals have been subjected as a consequence of the war imposed upon them by the aggression of Germany and her allies."

John Foster Dulles, en juridisk rådgivare som deltog under fredsförhandlingarna 1919 och som delvis var ansvarig för formuleringen av artikel 231, reflekterade kring detta år 1938. Han konstaterade att “det var det tyska folkets avsky mot denna artikel i fördraget som framförallt lade grunden till det Tyskland vi ser idag. Det skapades därmed en känsla av orättvisa och en reaktion mot den tillräknade moraliska underlägsenheten som var så intensiv att detta lätt kunde utnyttjas av ledare som var skickliga på att väcka och styra mänskliga känslor.”. Detta kombinerades med den växande “dolkstötslegenden” vars förespråkare anfäktade den grundfalska uppfattningen att Tyskland i själva verket aldrig blev besegrat på slagfältet, utan förråddes av politikerna på hemmaplan. I sin tur bidrog detta till en ökad antisemitism, vilket Hitler och NSDAP använde till sin fördel.

På många sätt var den allierade strategin vid Versailles alltså ett komplett misslyckande. Som diskuterats tidigare fick det tyska folket bära skammen för kriget, se sitt land delas och uppleva den nationella ekonomin decimeras. Samtidigt hade tyskarna stora möjligheter att långsiktigt söka revansch. Någon gång skulle ekonomin byggas upp, någon gång skulle fransmännen lämna Rhenlandet, någon gång skulle möjligheterna finnas att återuppbygga militären. De allierade valde alltså att hantera Tyskland på värsta möjliga sätt. Temporärt fick Tyskland se sina ekonomiska och militära resurser ödelagda, till priset av permanent förbittring hos tyska folket.

Situationen kan liknas med den som antika Rom stod inför efter de Caudinska passen. Samniterna hade fångat en hel romersk legion och var tvungna att fatta ett beslut. Skulle man låta den romerska armén återvända hem oskadd och omvandla sin bittra fiende till en lojal vän, eller skulle man massakrera den romerska armén och därmed decimera och demoralisera Rom för generationer framåt? Den samnitiska generalen valde istället det värsta möjliga alternativet – han beslutade att förnedra romarna genom att tvinga dem att gå under ett ok, och därefter låta dem återvända hem. Det romerska folket krävde hämnd, samtidigt som den romerska hären förblev oskadd. Romarna återvände bara några år senare och gjorde slut på det samnitiska självstyret.

Precis som samniterna tycks de allierade ha valt den värsta av alla världar. Antingen kunde de ha beslutat att behandla de besegrade tyskarna väl, och därmed göra sin fiende till sin vän. Alternativt kunde de ha gått hela vägen och eliminerat tyskarnas hotbild genom att göra det omöjligt för landet att återuppbyggas. Istället valde man att bruka mellanmjölksmetoden i en situation som krävde auktoritativt agerande. Ferdinand Foch sade det bäst när han år 1919 profetiskt uttryckte: “Det här är ingen fred, det är en 20 år lång vapenvila”.

Förödmjukelserna slutade inte vid Versailles. Den franska ockupationen av Ruhr exemplifierar hur västmakterna även efter freden inte avsåg att behandla Tyskland som en jämlik stat. Den tyska staten, ledd av en socialdemokratisk president som låg bakom undertecknandet av Versaillesfördraget, som styrde genom ett påtvingat och främmande statsskick, blev naturligt folkets syndabockar. Tyskarna kan därför ha tolkat NSDAP som en motståndskraft som ämnade befria det tyska folket från västmakternas politiska och ekonomiska förtryck. Genom effektiv retorik och politisk opportunism grep nazisterna slutligen makten, vilket visade sig bli en av världshistoriens största katastrofer.