Vinter i bergsbygd

av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931)

Skrällande släggor i gruvan slå
troget mot väggar av berggrå metall.
Stiger ur djupet då och då
mullrande skottens skall.
Buktar i vildmark en körväg sin krök,
mellan hopar av järnmalm böjd,
dit, där en masugn sin lågande rök
pustar mot kallblå höjd.

Och där går han med tunga fjät,
rimfrostsilvrad i skägg och hår.
Längs med vägen i lugnt majestät
susande granskog står.
Och det glittrar som klaraste diamant,
när på de snötyngda trädens gren,
när på drivbäddad dikeskant
solen tömmer sitt sken.

Men han vandrar där dyster i själ,
aktande tyst på sin foras gång,
böjd, som tyngdes hans själ jämväl
av en malmtung bördas tvång.
Det är ej blott mödan, som kuvat hans mod,
han tyngs ej blott av det släp utan slut,
som brutit hans lemmar och sugit hans blod
ur den magrade kinden ut.

Han tyngs av i sekler nedärvt förakt,
i ymnighet skänkt av den veka hop,
som grundat sin rikdom, sin glans, sin makt
på vad bonden slitit ihop,
han tyngs av att veta, att detta ljus,
som bildningens målsmän ha i sin vård,
får lysa fritt i de fines hus
men stängs ute från bondens gård.

Du arbetets härdade, lugne träl,
tyst tar du det fåvitska hånet emot –,
gror ej ändå i din tåliga själ
ett växande, dunkelt knot?
Har aldrig vid foran du drömt någon gång
om en strid, som skall göra på nesan slut,
en strid, som i skaldens siande sång
ren skakar de rasslande spjut?

Hell dig, du redlige bondeman!
Dagen skall komma, när glad och trygg
din sänkta panna du lyfta kan
och räta din styvnade rygg –
när namnet bonde är skällsord ej mer,
men aktad i fribornas krets du står
och fröjdas att dagen allt varmare ler
i den flyktade nattens spår.