Amanda Gorman är en vänsterprogressiv amerikansk poet samt aktivist, vars författargärning undan för undan väckt uppmärksamhet även i Europa. Förra månaden uppstod som bekant kalabalik kring Gormans dikt “The Hill We Climb”, efter att den tilltänkta nederländska översättaren Marieke Lucas Rijneveld avsagt sig uppdraget. Anledningen var hävdat att åtskilliga kulturkritiker angripit henne, eftersom hon inte var "tillräckligt svart" för att översätta Gorman på rätt sätt.

Förhoppningsvis behöver jag inte ens skriva det, men att förvägra människor uppdrag enbart på grund av deras hudfärg är naturligtvis idiotisk idioti som ska bekämpas. Den här gången vill jag dock inte fokusera på det identitetspolitiska vansinnet; för att bryta enformigheten vill jag mycket hellre ägna mig åt lite diktanalys, och förklara varför Gormans dikter i mitt tycke inte är speciellt bra.

Först och främst är dock ett viktigt klargörande på sin plats: dikterna är inte dåliga eftersom de är vänsterprogressiva. Tvärtom finns det åtskilliga vackra verk med sådana rötter, och bara en trångsynt fanatiker vägrar att erkänna genuin konstnärlig kvalité bara för att budskapet misshagar. Vill du ha exempel på hur bra progressiva poeter kan skriva när de träffar rätt, hänvisar jag till Olivia Bergdahls smäckert rytmiska Europa, eller varför inte Langston Hughes klassiska dikt Harlem?

Både Europa och Harlem besitter starka bildspråk, och en genomarbetad rytm; kvalitéer som Gorman fullständigt saknar. Hennes alster visar inte tillstymmelse till ett levande och autentiskt bildspråk, och vad Bergdahl rappt slänger fram och Hughes subtilt uttrycker ger Gorman banalt till känna.

Problemen är djupgående och därför enkla att illustrera. Exempelvis liknar Langston Hughes i Harlem drömmen om jämlikhet vid ett russin i solen, ett infekterat sår och ruttet kött i en och samma strof, och varenda liknelse är en fullträff. Hur låter det då när Gorman försöker sig på att tala i bilder? Från In This Place (An American Lyric):

“where men heap that long wax burning
ever higher
where Heather Heyer
blooms forever in a meadow of resistance.”

Ordlikheten här med “higher” och “Heather Heyer” fungerar väl. Metaforen
“blommar för evigt i en äng av motstånd” bryter däremot rytmen, är olämplig i sammanhanget (strofen handlar om Charlottesville, och Charlottesville är knappast någon lantlig miljö) och närmar sig dessutom pekoral genom sin pinsamma patos.

Ännu sämre är dock The Hill We Climb, som Gorman skrev och läste upp som hyllningsdikt vid Bidens installationsceremoni. Här finner vi samma vanprydande ideologiska trubbighet som i tidigare alster, men nu parad med egotrippad självhävdelse och smärtsamma nödrim. Från inledningen på The Hill We Climb:

“We've learned that quiet isn't always peace
And the norms and notions
of what just is
Isn't always just-ice”

Gorman inleder genom att omedelbart tvinga på dikten en extremt onaturlig ordföljd, enkom i syfte att möjliggöra ett extremt onaturligt rim, som i sin tur bygger på en extremt onaturlig delning av ordet justice. Dikter når ofta sin allra mest sublima nivå när författaren töjer språket till bristningsgränsen, men en sådan operation kräver samtidigt fingertoppskänsla. Den typen av ren ordvrängning Gorman ägnar sig åt ger gärna upphov till motsatt effekt; en degradering av dikten till dagisnivå.

“We the successors of a country and a time
Where a skinny Black girl
descended from slaves and raised by a single mother
can dream of becoming president
only to find herself reciting for one”

Citatet ovan innehåller Gormans första och sista omnämnande av presidenten i The Hill We Climb. Att dikten fylls med identitetspolitik är kanske inte speciellt konstigt och inte heller nödvändigtvis ett problem – men det krävs en alldeles särskild smaklöshet för att i sin hyllningsdikt till den nyvalde presidenten framhäva sig själv som tidsandans förkroppsligande.

Det finns mer man kan säga om Gormans dikter, men jag nöjer mig med kritiken
ovan och går raskt över till frågan som jag tänkte runda av med: varför skriver jag egentligen det här? De gustibus non est disputandum – om tycke och smak bör man icke tvista, och gillar du Gormans dikter är det självfallet din ensak. Finns det någon djupare poäng med att kritisera en amerikansk poet, eller är det bara ett tidsfördriv, en rolig sidoaktivitet för att skänka lite variation åt den konservativa debatten?

Jag har ärligt talat inte riktigt själv svaret. Men om det finns en poäng, kan den
måhända sammanfattas som följer: var inte inskränkt. Våga förkasta dåliga verk från din egen sida, och våga tycka om bra konst från motståndarsidan! Samhället blir bra mycket trevligare och livet bra mycket roligare om vi har modet att uppskatta konstverk som inte enbart stryker oss medhårs.