I Vägen till träldom skriver Hayek att totalitära samhällen organiseras under ett övergripande syfte eller mål som alla mänskliga aktiviteter ska ägnas åt. Allting runt auktoritären, även människor, förvandlas till medel och instrument som ska begagnas till realiserandet av detta yttersta syfte, de aktiviteter och ansträngningar som inte stärker det ter sig värdelösa för honom eftersom de inte kan begagnas i dess tjänst. Enbart sådant som tjänar det övergripande syftet håller ett värde, bara den kunskap, de människor och företeelser som kan användas till att stärka det enda målet ska tillåtas bestå. Alla mänskliga aktiviteter måste motiveras utifrån det, snarare än att vara tillräckliga som de är, tillåtas existera i sin egen rätt för att de i sig själva håller inneboende värden värda att eftersträva eller söka även om de inte kan användas som instrument för att uppfylla ett externt mål bortom dem själva. Hayek själv lyfter fram sysselsättning som exempel:

''Den måste vara målet för våra allra största bemödanden, men det betyder ändå inte att ett sådant mål bör tillåtas dominera oss så att allt annat åsidosätts, att full sysselsättning måste uppnås till vilket pris som helst....''

Inga medel blir orimliga för att uppnå detta ''helhetens bästa'', inga uppoffringar längs vägen mot det storslagna målet är för stora. Alla handlingar, oavsett hur brutala, usla och tarvliga de kan tyckas vara, blir tillåtna ifall de utförs i Syftets namn. Intressant nog förekommer ett liknande resonemang även i Hannah Arendts bok Människans villkor där Arendt redogör för människans aktiva liv, vita activa. Enligt Arendt har det moderna livet kommit att domineras av en sorts ekonomisk syntes av arbete och konsumtion där vi inte blir styrda av en person, en totalitär härskare, utan av ett ansiktslöst intresse med en egen rationalitet, nämligen det ekonomiska.

Vad händer då med Hayeks resonemang när vi erkänner ekonomin som samhällets överordnade syfte, när det renodlade vita oeconomia, det ekonomiska livet, tar herravälde över de mänskliga aktiviteterna? När ekonomiska mål sätts upp som det dominerande värdet följer det att allt runtomkring oss förvandlas till medel för att uppnå det, även det mellanmänskliga. Varje individ reduceras till en ekonomisk mekanism, ett instrument som finns till enbart för att fylla en roll i ett ekonomiskt system, ett verktyg som passerar genom olika ekonomiska strömmar för att generera ett visst resultat. Ändamålet helgar alltid medlen, längs vägen som bär till realiserandet av det ekonomiska totalintresset är inga offer för stora när all mänsklig aktivitet ska underordnas det. Aktiviteter som inte håller någon ekonomisk nytta eller inte bidrar till exempelvis tillväxten saknar värde, meningen med att utföra dem försvinner när samhället alltmer styr mot den goda ekonomin.

Ta utbildning exempelvis (eller bildning också för den delen), ett gott strävande och något värt att söka i sig självt. Ska utbildning däremot ständigt värderas mot arbetsmarknaden istället för att tillåtas stå för sig själv förvandlas den från ett självändamål till ett instrument för att främja ekonomiska mål. Utbildning ses där inte som något att eftersträva för dess egna skull, för dess inneboende värden och egenskaper, när förtjänsterna av den binds till individens värde på en arbetsmarknad. I det ekonomiska livet mäts även kultur utifrån ekonomi, kvaliteten och värdet i en roman som Barabbas reduceras till något så vulgärt som antal sålda exemplar eller hur mycket pengar försäljningen av den inbringade till Pär Lagerkvist och förlaget.

På samma vis förhåller det sig med vår historia – vilket värde finns i att bevara den fysiska värld vi har fått i arv att vårda och överlämna till kommande generationer, med lärdomarna från alla de som kom före oss intvinnade i den, ifall den inte är ekonomisk lönsam eller om utformningen av den inte gynnar tillväxten. Värdet av historia och traditioner faller ifall de inte bidrar till produktiviteten. Alla mänskliga aktiviteter måste tjäna ett syfte, fokuseras till någon typ av ekonomisk avkastning. Reducerar vi vårt samhälle och oss själva till den ekonomiska aktiviteten, överlämnar vi samhället till det enda ekonomiska målet utan att erkänna andra strävanden vid sidan av det förlorar vi inte bara pluraliteten i den intrikata samhällsväv Adam Smith såg framför sig i Nationernas välstånd, utan även de värden och aktiviteter som sätter oss i en historisk kontext och som skänker oss djupare mening.

De aktiviteter och värden som låter oss se vår roll i samtiden som nogsamma förvaltare av det som lämnats åt oss, snarare än som omstörtare av det som skänker oss mening och kontinuitet, frid och förundran. De värden som låter oss känna samhörighet med tidigare generationer såväl som de kommande. Hayek skriver att vetenskap för vetenskapens skull eller konst för konstens skull är motbjudande för auktoritären, för de tjänar inga syften bortom sig själva och som sådana bidrar de inte till det överordnade målet. Frågan är ifall den logiken inte går att applicera lika väl på homo oeconomicus och hans vita oeconomia? Ter sig inte aktiviteter bortanför den ekonomiska rationaliteten lika vedervärdiga för honom som vetenskapen och konsten i sig själva för auktoritären?

Visst går det att argumentera utifrån att ekonomi som överordnat mål möjliggör och skapar förutsättningar för ädlare strävanden, detta förefaller emellertid bara vara sant ifall god ekonomi som det enskilda syftet kan uppnås utan att det sker på bekostnad av andra strävanden och ideal. Ekonomisk ansvarslöshet riskerar samtidigt medföra att vi nödgas leva begränsade liv. Ekonomin är ett gott instrument för det som är sant värdeskapande istället för det omvända, att sådant med inneboende värden (litteratur, tradition, konst, natur och skönhet) nyttjas som instrument för att gynna ekonomin. Låter vi de ekonomiska aktiviteterna ta herravälde så till den grad att vi ägnar oss åt dem på bekostnad av allt annat, i ett renodlat vita oeconomia, då finns det intet kvar bortom den goda ekonomin när vi väl har uppnått den. Eller uttryckt betydligt mer kärnfullt av filosofen Roger Scruton i hans bok How to be a conservative:

''To acquire these virtues we must circumscribe the ‘instrumental reasoning’ that   governs the life of Homo oeconomicus. We must vest our love and desire in things to which we assign  an intrinsic, rather than an instrumental, value, so that the pursuit of means can come to rest, for us, in a place of ends. That is what we mean by settlement: putting the oikos back in the oikonomia. And that is what conservatism is about.''

Adam Svedlund, fil. master i statsvetenskap