Sedan ett antal år tillbaka har bostadsbristen i Sverige varit ett av landets återkommande problem, som gång på gång klampar in på samhällsagendan. Bostadspolitiken blev extra het i våras, då Finansinspektionen (FI) beslutade att mot bakgrund av pandemin slopa amorteringskravet på belåning av nya bostäder. Den 31 augusti 2021 ska regleringen åter börja tillämpas. Liberalerna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna samt Centerpartiet ville inledningsvis slopa återinförandet, men efter att C och L nyligen backat är nu kravets återkomst bara en tidsfråga. Det är synd, eftersom amorteringskravet är en orättvis bromskloss som slår hårt mot landets unga.

Om vi sätter frågan i en historisk kontext så kunde människor för 1-2 generationer sedan köpa sin egen bostad förhållandevis billigt utan att behöva ta stora lån. Men på dagens bostadsmarknad så har priserna stuckit iväg och de äldre generationerna har fått göra en bostadskarriär, något som ungdomar idag inte kan göra i samma utsträckning. Amorteringskravet slår därmed som hårdast mot unga, då det stänger ute oss nya låntagare från att ta första klivet och köpa den egna första bostaden.

Utifrån bankernas levnadskalkyl visar det sig att kostnaderna som redovisas där är avsevärt högre än hur många unga lever idag. Det betyder att även om en ung person har haft en god och skötsam ekonomisk hållning samt levt på CSN och sparat pengar, så kommer den ändå inte få ta bostadslån. Jag och många andra unga vuxna hoppar redan mellan osäkra andrahandskontrakt eller kortsiktiga lösningar för att få ett boende, och på detta skall amorteringskravet för unga återinföras. Min fråga blir då, hur ska ungdomar få köpa sin första bostad?

En lösning är att bankernas kravlista ändras. Det är inte rimligt att bankerna har kvar samma typer av krav när utbudet på bostäder inte matchar efterfrågan och priserna nu har trissats upp till extrema nivåer. Hur kan ett så lukrativt regelverk som bankens kravlista ligga till grund för vilka unga som ska få en egen bostad och inte? Ekonomer på Sveriges Riksbank vet ju knappt själva när de kommer att höja/sänka räntan eller om bostadsbubblan någonsin kommer att spricka totalt.

Men hos SEB kalkyleras unga låntagare utifrån en styrränta på upp till 7% trots den nuvarande styrräntan på 0,50%, och utifrån detta antagande är det alltså ohållbart att inte återinföra amorteringskravet. Riksbankens reglering av svenskarnas skuldsättningen är säkert i all välmening, men det är knappast inte rättvist eller hållbart att tillämpa “först in sist ut”-principen där de som redan befinner sig på bostadsmarknaden skall ha monopol och inte släppa in de unga.

Bankerna tjänar oerhörda summor på räntan de får från bolånetagare, och alla som redan är etablerade på bostadsmarknaden saknar naturligtvis intresse av att priserna ska falla. Om unga bostadssökande ska ha en rättvis chans mot de här krafterna, måste amorteringskravet slopas även långsiktigt. Det är inte rimligt att en hel generation ska bo hos sina föräldrar tills de är trettio. Allt annat vore skadligt för framtida generationers ekonomiska möjligheter.