Dagens Sverige är ett land som på relativt kort tid har blivit mångkulturellt och som verkligen inte kan påstås vara sammanhållet. Detta samtidigt som begreppet assimilation associeras med något som frammanar negativa tankar hos många. Dock har flera länder i västvärlden börjat anamma en politik som är baserad på assimilation när mångkulturalismen har visat sig vara dömd att misslyckas. Samtidigt bedrevs det fram tills på 1970-talet en assimilationsinriktad politik i Sverige. Och vad jag menar är att assimilationsprocessen återigen behöver införas som ett naturligt inslag i svensk politik.  

Utifrån mitt perspektiv är det framförallt tre aspekter som påverkat den negativa utvecklingen. För det första handlar det om en generös invandringspolitik som inte har hängt ihop med verkligheten. För det andra en misslyckad integration som i sin tur hänger ihop med den tredje som handlar om en samhällssyn som är baserad på mångkulturalism. Dessa tre aspekter, eller snarare misslyckanden har påverkat stora delar av samhället och som resulterat i att Sverige blivit ett splittrat land.

Idag är samhällssplittringen påtaglig men trots detta ignoreras den totalt av det vänsterliberala styret. Därför är assimilation inte endast nödvändig utan snarare ett måste för att samhället ska växa ihop.  

Till en början kommer assimilationsbegreppet förklaras eftersom det existerar olika perspektiv på assimilering, men här kommer begreppet utvecklas utifrån den amerikanska sociologen MIlton M. Gordon som menar att det existerar sju delprocesser som separat anses utgöra ett delmoment i assimileringsprocessen:

En delprocess handlar om kulturell eller beteendemässig assimilering, som Gordon även kallar ackulturation. Den definieras av att invandrare förändrar sin särart efter hur värdsamhället lever. I detta inkluderas även den religiösa tron. Några exempel på ackulturation är att olika etniska grupper skiljer sig åt när det kommer till religiösa övertygelser, språk, värderingar och en känsla av ett gemensamt förflutet. Enligt Gordon är det de väsentliga i en grupps kulturarv. Det som finns utanför kärnan, men som är produkter av historien och den lokala miljön är exempelvis hur människor klär sig och om man uttrycker sig korrekt eller med brytning.    

Strukturell assimilering, handlar om att individer kliver in i värdsamhället i stor utsträckning, såsom i föreningar och andra institutioner som existerar inom ramarna för värdsamhället. Ett konkret exempel är när minoriteter skaffar vänskaper utanför sin sociala grupp, och istället umgås med individer tillhörande majoritetssamhället. Här menar Gordon att när den strukturella assimileringen är fullbordad kommer övriga typer att ske naturligt, eftersom Gordon anser att den är nyckeln till assimilering.

Amalgamation, är äktenskaplig assimilering, som innebär att när minoritetsgrupper skaffar sig en partner från värdsamhället uppstår assimilering. När detta sker i stor utsträckning resulterar det i att minoriteten förlorar sin etniska särprägel i det större värdsamhället.

Identifierings assimilering, menas med att här utvecklar minoritetsgrupper en identitet som är baserad på värdsamhällets identitet. Genom att känna en samhörighet med majoritetskulturen skapas en identitet.

Attitydreceptionell assimilering, definieras av att assimileringen är fullbordad ur detta perspektiv när det saknas fördomar.

Beteendereceptionell assimilering, är en annan assimilationstyp och innebär att gruppen inte upplever sig som diskriminerade.

Den sista typen är medborgerlig assimilering, och betyder att det saknas konflikter ur ett värderings- och maktperspektiv med majoritetsbefolkningen.

För att sammanfatta assimilationen betyder det kort och gott att invandrare som anländer till ett nytt värdland ensidigt behöver anpassa sig till majoritetskulturen.

Några av Gordons delprocesser upplevs sannolikt som mindre önskvärda av vissa, och av andra som positiva. Det är upp till betraktaren att avgöra hur många av delprocesserna som är nödvändiga och önskvärda. Vad jag menar är att Sverige behöver anamma mer av en assimilationsinriktad process för att skapa sammanhållning.

Om ett land ska fungera är gemensamma nämnare och mål oerhört viktigt. Med det förstnämnda menar jag att medborgare behöver sluta upp bakom gemensamma normer och värderingar. Som ett exempel innebär normer i detta fallet det svenska språket, som förenklar tillvaron för människor på gruppnivå när alla kan kommunicera med varandra, samtidigt som språket hjälper människor på individnivå att upptäcka den inhemska kulturen och för att kunna navigera inom landets gränser. En värdering å sin sida som sannolikt är viktig för alla svenskar är synen på jämställdhet där lika rättigheter gäller för alla, oavsett könstillhörighet, vilket innebär att en kollektivistisk hederskultur inte hör hemma i en svensk kontext. Men är man beredd att anpassa sig till Sverige är man välkommen - om inte bör man lämna landet.

Som ett gemensamt mål är den svenska välfärdsstaten en självklarhet för många, där friska människor utbildar sig eller arbetar och bidrar antingen här och nu, eller i framtiden till det gemensamma, samtidigt som välfärdssystemen fångar upp sjuka och äldre. Dessutom ska samtliga som fuskar och utnyttjar det gemensamt finansierade välfärdssystemet bli dömda till hårda straff och vid grova brott till obligatorisk utvisning om det begås av individer som saknar svenskt medborgarskap. Detta eftersom brottslighet mot det gemensamma är ett hot mot sammanhållningen.        

En annan bidragande faktor till splittringen är att när jag växte upp var en rasist en skinhead med bomberjacka och kängor med stålhättor i. Idag betraktas däremot ensamstående mammor som oroar sig över att deras barn ska bli förnedringsrånade eller våldtagna på vägen hem från fotbollsträningen som rasister. Och för att återkoppla till inledningen där jag hävdar att Sverige har misslyckats med kombinationen av en generös invandringspolitik, misslyckad integrationspolitik och mångkulturalism är min bestämda uppfattning att det splittrar att använda rasistkortet mot oroliga människor. Istället bör man uppmärksamma att den svenska majoritetsbefolkningen har gjort enorma uppoffringar i sin vardag, och att många nu anser att samhället är på väg åt fel håll har generellt sett ingenting med rasism att göra.

Vänsterliberala politiker nämner med jämna mellanrum vikten av ett sammanhållet Sverige. Men dilemmat är att den politik som bedrivs i Sverige handlar om att främja en mångkulturell samhällssyn, snarare än svensk samhällssyn. Deras politik skapar ett “vi och dom” samhälle, eftersom vänsterliberaler uppmuntrar invandrargrupper att behålla sin egna kultur.  Detta resulterar i segregation där människor från olika kulturer lever sida vid sida som små öar, men som ofta saknar förbindelser till varandra, eller framförallt in till fastlandet som är det svenska majoritetssamhället. Det som behövs är att man uppmuntrar invandrargrupper att ensidigt anpassa sig till den svenska samhällsgemenskapen, där ett stort “vi” skapas.  

Vanligt folk som ser samhället som det faktiskt är inser att assimilation är lösningen på samtidens stora problem när det kommer till samhällssplittring, eftersom Sverige behöver skapa ett stort sammanhållet “vi. Ett fortsatt vänsterliberalt “vi och dom” samhälle kommer i grunden fortsätta splittra landet.
Till den stora massan som håller med mig – låt nu oss gemensamt stå upp för ett samhälle som starkt ifrågasätter det misslyckade projektet om mångkulturalism och integration, och som istället fokuserar på assimilation. Därför är min uppmaning till er alla att våga ta diskussionen med dom som inte håller med om att assimilation är det bästa för Sverige. Tillsammans kan vi göra assimilation, istället för integration, till ledstjärnan i svensk politik!

Johan Gustavsson, sociolog och ordförande för Konservativa Föreningen Campus Flemingsberg