En av de många vaga framtidsdrömmar jag närt under juristutbildningen, är att någon gång arbeta vid särskilda åklagarkammaren (SÅK). Det var därför med en sällsam känsla som jag läste nyheten att SÅK nu gett sig in i den infekterade hustvisten, genom att öppna en förundersökning mot Ebba Busch angående grovt förtal.

Inledningsvis. För er som inte vet, är SÅK vårt lands svar på den romerska poeten Juvenalis fråga Quis custodiet ipsos custodes? – vem vaktar väktarna? Särskilda åklagarkammarens uppdrag är att lagföra poliser, domare, åklagare, statsråd, riksdagsledamöter och andra maktens män som begått brott. Särskilda åklagarkammaren består kort sagt av åklagarnas åklagare – och det är dessa vars blick nu är riktad mot KD:s partiledare.

Brottsmisstankarna mot Ebba Busch (som SVT rapporterade om redan den 24 februari) markerar en ny bekymmersam eskalering av det drama som i flera månader plågat Kristdemokraterna. Tvisten mellan hussäljaren och Ebba Busch är i grunden deras privata angelägenhet och jag har därför avstått från att kommentera den – men att KD:s partiledare nu står under utredning för brott är någonting annat och någonting mer, som det finns all anledning att diskutera.

Först och främst vill jag dock klargöra att det inte var klandervärt av Busch att dra tvisten inför domstol. Parterna har upprättat ett köpekontrakt, och inom avtalsrätten lyder maximen pacta sunt servanda – avtal ska hållas. Möjligheterna att krångla sig ur ingångna uppgörelser är utomordentligt små, och Busch lär få behålla huset. Detta är såklart surt för säljaren som ångrat sig; men rimligen måste även partiledare kunna planera sina liv utifrån antagandet att avtal gäller. Säljaren befinner sig sålunda i ett enormt juridiskt underläge.

Paradoxalt är det dock just knappheten i säljarens juridiska arsenal som gjort tvisten så besvärlig för Busch. Säljaren justerade nämligen korrekt sin strategi från juridiken till politiken, och beslutet att gå till media med en snyfthistoria är egentligen bara ett drag i tvisten, vars syfte är att öka kostnaderna för käranden i processen. Manövern är visserligen inte särskilt avancerad, men den har utförts på ett skickligt sätt.

Huvudanledningen till att angreppet fått sådan giftig verkan, är dock att Ebba Buschs försvar lämnat en hel del att önska. I synnerhet hennes mystiska påstående i DN att hon stämt säljaren för hans eget bästa, åskådliggör att hon redan från början saknat en genomtänkt medial strategi, vilket är katastrofalt i en uppmärksammad tvist. De senaste dagarnas övergång från civilrätt till straffrätt utgör i sin tur en slags naturlig kulmen på dessa brister.

Jag har personligen läst Buschs omtalade Facebook-inlägg, och det stycke som föranlett brottsanmälan var mycket riktigt totalt ovidkommande i sammanhanget. Utläggningen om säljarens juridiska ombud saknar allt samband med den aktuella tvisten, och det hade gått precis lika bra att skriva om huset utan att dra in de uppgifterna. Därmed når vi också frågan som nu hänger över KD och Busch likt ett gigantiskt mörkt moln innan åskan bryter loss. Har Ebba Busch gjort sig skyldig till förtal?

Det är ytterst inte min fråga att besvara. Men jag vill ändå skriva en sak: och det är att jag inte är säker. Jag fick ögna igenom min gamla upplaga av Hans-Gunnar Axbergers standardverk Yttrandefrihetsgrundlagarna, läsa lagkommentaren till 5 kap. 1 § brottsbalken, fundera, titta lite i förarbetena, läsa ett rättsfall och sedan fundera lite till. Jag har fortfarande inget definitivt svar; och senare upptäckte jag att professorn Mårten Schultz uttryckt liknande osäkerhet.

Det var inte fel att hålla fast vid köpet, det var inte fel att gå till domstol och det var inte heller fel att försvara sig offentligt. Men att helt opåkallat slänga upp ett inlägg på Facebook (en plattform som dessutom faller utanför vår skyddande yttrandefrihetsgrundlag) vars innehåll inte självklart är straffritt – det är däremot fel. Det är oförsiktigt, ogenomtänkt och ovärdigt en konservativ partiledare.

Samtidigt kan dock alla göra misstag i stridens hetta, och jag har själv begått väsentligt allvarligare sådana än Ebba Busch. Därför är det avslutningsvis min uppriktiga förhoppning att konsekvenserna av detta felsteg inte blir alltför allvarliga.

Men om väktarnas väktare och åklagarnas åklagare skulle välja att driva fallet till åtal – vilket jag inte håller för fullständigt uteslutet – då har KD och det konservativa blocket genast allvarliga problem. Försiktighetsprincipen påbjuder, nu som alltid, att vi idkar förtänksamhet och redan nu förbereder oss för det värsta.