I mitt första utkast till den här artikeln lydde de inledande tre meningarna: “Det amerikanska valet är i skrivande stund inne i sin sista fas, och kommer troligtvis avgöras någon gång de närmaste dagarna. Med högsta sannolikhet har det avgjorts när den här texten blivit publicerad. När känslorna börjat lägga sig och man tagit av sig sin hemliga eller mindre hemliga, reella eller metaforiska MAGA-keps kan det vara en bra tid att meditera lite kort över demokratin, och hur väl den fungerar – eller inte fungerar.” Jag hade uppenbarligen fel, men givet vad vi nu ser framstår min avslutande uppmaning som mer aktuell, snarare än mindre.

Vad är det viktigaste kännetecknet för en demokrati? Vad är kärnan som gör ett statsskick just demokratiskt? Ett uppenbart sådant är själva valen – det är ju genom den mekanismen demos utövar kratos. En annan kanske skulle tänka på friheten och använda demokrati som kortform för liberal demokrati, eller åtminstone för någon slags konstitutionell stat där det som ligger i fokus är just begränsningarna av statens makt gentemot folket. Rättstat, förutsägbarhet, frihet et cetera.

Vill man märka ord är det inte helt intuitivt vad i en begränsad statsmakt som är så demokratiskt. Även en aristokrati eller oligarki kan väl ha begränsningar i statens makt gentemot medborgarna – om än inte egalitära sådana. Detta tangerar ett annat av demokratins kännetecken: jämlikhet. Men jämlikhet i vad? Jämlikhet i frihet och rättigheter, är ett (förrädiskt) enkelt svar.

Låt oss lämna alla slagord och abstrakta principer bakom oss. Tillåt mig istället att rätt och slätt förklara vad demokrati är. Det är egentligen mycket enkelt. Sedan tidernas begynnelse har människan varit samlad i grupper. Åtminstone de senaste tio eller tolv tusen åren har det funnits tydliga, formaliserade hierarkier människor emellan. När människan blir bofast och vi får att göra med städer, jordbruk, krig, större samhällen och ökande specialisering finns det utrymme för en tydligare åtskillnad mellan styrande och styrda att växa fram. De styrande kan göra sig själva till något abstrakt på ett annat sätt än tidigare, och isolera sig i palats, tempel eller stora villor där de på olika sätt kan markera att de är annorlunda än flertalet. (En observation: många bronsålderskulturer verkar ha haft starkt teokratiska tendenser. Är det här en tillfällighet?).

Så vad är då demokrati? Demokrati måste förstås mot bakgrund av den här icke-egalitära historiska normen. Så förstådd är demokrati inget annat än det tillstånd där styrande och styrda är de samma, och en sådan uppdelning med en elit som gör sig själv förmer än flertalet saknas, eller är relativt otydlig. I en demokrati ska folket med andra ord styra sig självt. Den här definitionen kan låta exotisk, och många moderna statsvetare skulle säkert tycka att den känns lite sökt. En väldigt gammal statsvetare skulle däremot absolut inte göra det. I Politiken (se ex. 1317) upprepar Aristoteles just denna princip tre gånger, när han diskuterar de fundamentala karaktärsdrag som kännetecknar olika styrelseskick. För demokratier är det att hela medborgarskapet, oavsett egendom eller släktnamn, delar på att ”styra och styras om vartannat”. Inte nog med att han upprepar just den formuleringen, det är även det första han väljer att lyfta upp med hur demokratiska stater fungerar, och han binder principen tydligt både till demokratins kopplingar till frihet och jämlikhet, och nämner den innan han talar om för oss mer bekanta fenomen som val och lagstadgade friheter.

Politik handlar, mer än något annat, om makt. På samma sätt som affärer handlar om pengar, krig handlar om våld och matlagning handlar om råvaror och deras tillagning är makt den valuta politik handlas i. Cyniskt? Inte alls - det är bara så saker är; detta innebär inte att målet för politik måste vara makt (i ett fungerande, välartat samhälle är det uppenbarligen inte det), men dess medel är alltid makt, och kan inte heller vara något annat. I alla statsskick blir därför den mest fundamentala frågan vem som har makt. Makt är också, till skillnad från exempelvis pengar, ett nollsummespel. Att någon har makt innebär alltid att det finns någon annan som inte har det, eller åtminstone har mindre makt, i alla fall i just det avseendet, eller under just de omständigheterna.

Ergo, i ett demokratiskt system måste alla medborgare ha makt. Om alla ska ha makt måste alla någon gång styra. Det är därför helt logiskt att om ett folk ska undgå att få makt utövat över sig, så måste det lära sig att utöva makt: dels över sig själva, och dels över andra. Det är också helt logiskt att det här måste ske under ordnade former, och att man turas om: i ett samhälle där alla alltid är statsminister är ingen det. Vi landar i slutändan i precis samma position som för två stycken sedan: en demokrati är ett styrelseskick där det saknas en tydlig uppdelning mellan aktiva styrande och passiva styrda. Vi verkar också styrka giltigheten i den ökända sentensen ”redan de gamla grekerna”.

Det går att kritisera den här demokratisynen från flera olika håll. En form av kritik vore att påpeka att utgångspunkten är orealistisk: alla samhällen är hierarkiska, och i praktiken lyder någonting likt det den tyske statsvetaren Robert Michels kallat ‘oligarkins järnlag’. Demokrati bör därför istället förstås som ett sätt att reglera konkurrensen mellan olika eliter, och göra denna konkurrens relativt fredlig och förutsägbar, på ett sätt som gynnar samhällsnyttan. Även utan en så elitistisk samhällssyn kan man  komma med andra typer av logistiska och praktiska invändningar (”vadå styra och styras om vartannat? Jag har ett jobb att sköta...”). Den kanske mest spännande invändningen är emellertid en annan: varför kan inte statsmakten vara neutral? De flesta liberala demokratier är starkt påverkade av sådana tankegångar: det är därför USA fäster så stor vikt vid sina checks and balances; det är därför begrepp som ”rättsstat”, ”offentlig debatt” eller för den delen ”allmänna val” och andra ord som egentligen inte har någonting att göra med vad statsmakten ska användas till tar upp så stor plats.

Genom att diskutera processer (”hur kan vi prata om det här?”, ”har vi tillsatt en statlig utredning?”, ”men kan du ens bilda regering, Ulf Kristersson?”) accepterar alla deltagande parter i det demokratiska systemet implicit en détente i ett slags kallt krig. Man går med på att den liberala demokratin begränsar maktens naturliga nollsummelogik med styrda och styrande till de sfärer av samhällslivet där de är absolut nödvändiga, och man av olika skäl inte kan styra genom processer. Utrikes- och försvarspolitik är nog ett sådant exempel oavsett styrelseskick (och det kanske inte heller är en tillfällighet att det är just inom dessa fält som konspirationsteorier och “konspirationsteorier” frodas - där makten fortfarande är så traditionell och kittlande?). I ett system med en liberal, neutral och processuellt definierad stat slipper också snittmedborgaren vara politiskt aktiv, om han eller hon inte absolut vill vara det. Ju mer processerna bestämmer desto mindre viktig blir snitt-medborgarens politiska deltagande för statens funktion. Folk kan helt enkelt fokusera på annat istället. ”That state is the best which governs least” och så vidare. Den liberala staten har på så vis tämjt makten. Eller det är i alla fall tanken.

Svagheten i det här liberala alexanderhugget är två: I) vad händer med de reella samhällsproblem som behöver tas itu med, när alla är upptagna med att: prata om regeringsbildning; få sin motståndare att framstå i dålig dager; hur det offentliga samtalet fungerar eller andra metafrågor? Befinner sig inte de ledande rösterna i den typen av representativa demokrati vi har i ett slags fångarnas dilemma, där de inte kan göra annat än att prata om politik som om det vore en slags åskådarsport? Det andra problemet: II) hur ser man till att makten inte bara migrerar till en annan sfär, bortom politikens formella spelregler? Att de här två problemen är aktuella är uppenbara för alla med ögon (framför allt det första: finns det någon som förnekar att vårt politiska samtal blivit allt mer ”snuttifierat”, media-tränat, personfixerat och emotionsintensivt? Är det en tillfällighet att den här processen sammanfallit med att deltagandet i politiska partier minskat avsevärt?) – lösningarna mindre så. Bör vi avskaffa demokratin?

Det är inte vad jag vill argumentera för. Istället skulle vi nog må bra av ett demokratiskt system med tydligare allmänt deltagande - medveten om hur högst irrealpolitiskt ett sådant förslag än kan låta. I dagsläget är det alltför enkelt att gå och rösta en gång vart fjärde år, för att däremellan inta en roll mer gemensam med den hos en fotbollssupporter än en antik medborgare - eller stolt svensk självägande bonde för den delen. I Schweiz med sina folkinitiativ är valdeltagandet under 50 procent, men det vore absurt att hävda att vanliga människor för den sakens skull saknar inflytande över den förda politiken. Snarare finns optionalitet: schweizarna har möjligheten att vara medborgare på riktigt i de frågor de bryr sig om (och som de faktiskt också är insatta i, kan man anta), och att inta en mer civil “supporter”-roll i frågor de finner ointressanta.

Lite mer alpina influenser i vårt styrelseskick vore nog ett effektivt sätt att underminera de här nämnda dragningarna mot nånannanism och apati i viktiga men obekväma samhällsfrågor. Har folkopinionen haft en mer eller mindre sund syn än politikerskrået i invandringsfrågan sedan 90-talet - till exempel? Uppenbarligen mera sund, men denna inställning har inte kunnat komma till tals särskilt effektivt. Givet hur SD och invandringsfrågan behandlats är latensen mellan probleminsikt hos folket och handling i riksdagen lång.

Kanske skulle också något av den sentimentalitet och mediafixering som verkar få ett allt starkare fäste motverkas av mer direktdemokrati. Det kan låta kontraintuitivt, men tänk på det i två minuter: är det lättare att förvandla medborgare till politik-konsumenter som väntar på sin dopamin-fix om de får rösta i sakfrågor - eller om de främst presenteras med ett lag och en favoritspelare att heja på? Är det lättare att vilseleda eller ignorera väljarna om dessa tvingas förhålla sig till alla samhällsproblem samtidigt, en gång vart fjärde år - eller om de i lugn och ro kan läsa på, engagera sig och tänka över de frågor de faktiskt är berörda av, och lämna resten till andra? Principfasta liberaler skulle även de ha skäl att glädjas. Större politisk anpassningsbarhet, med ett mer finkalibrerat offentligt samtal efter marknadsmodellen är väl inte fel...

Ett tredje alternativ är ju såklart att vara ärliga mot oss själva med att vi lever i ett slags fåtalsvälde. I så fall kanske det vore en god idé att försöka få till en genuin elit, gärna med lite noblesse oblige och vana att riskera något för samhällets bästa. Det är väl, handen på hjärtat, något tveksamt ifall de flesta ledande politiker i Sverige idag kvalar in under den beskrivningen. Aristoteles hade i vilket fall rätt för två och ett halvt årtusenden sedan: ett folk ovant att utöva makt, med synen att den tillhör någon annan, långt där borta, kan inte heller förväntas förstå makt, än mindre värna sin egen frihet och välgång. Det ligger helt enkelt i tingens natur.