Återigen ser vi konflikt blossa upp i mellanöstern, denna gång i Israel och Palestina. I sig är detta inget nytt, konflikten har sitt ursprung även långt innan Israel som självständig stat utropades. Det som gör denna runda av konflikten distinkt är brutaliteten som civila israeler utsatts för runtomkring Gaza. Sedan staten Israel utropades 1948 har krig inte förts på israelisk mark, fram tills nu. Det går inte att förneka att Israel blivit tagen på sängen, och med den omfattande säkerhetsapparat som staten förfogar över kan det inte anses vara något mindre än ett misslyckande att inte lyckats ha upptäckt den förestående attacken.

För många i Sverige förfäras vi även över de spontana firanden som har noterats bl.a. i Malmö och Helsingborg för de brutala attacker som den terrorstämplade islamistiska palestinska gruppen Hamas genomfört. Det är, i en svensk kontext, helt enkelt smått omöjligt att föreställa sig ett sådant totalt hat, där bilder på döda kroppar är något man tar emot med glädje och är värdigt att fira.

För att vara helt klar är konflikten Israel och Palestina inget mindre än en tragedi, för alla inblandade. De som just nu lider mest, är de civila som utsätts för krigets alla fasor, utan att själva ha bett om det.

Israel ockuperade både Gazaremsan och Västbanken under sexdagarskriget 1967 och har sen dess styrt i varierande grad över dessa områden. Det är under 56 år som ockupationen nu har pågått. Ockupationen har blivit en definierande del av konflikten mellan Israel och Palestina, och definierat åtskilliga generationer av både israeler och palestinier.

De försök till fred som har gjorts, såsom Oslo-ackorden 1993 och 1995, har misslyckats i att producera en hållbar fred. Yitzhak Rabin, Israels president under tiden då Oslo-ackorden under 90-talet ansågs vara en potentiell reell lösning till konflikten mördades även i kallt blod av en judisk ultranationalist, Yigal Amir, då presidenten var villig att avsäga sig delar av det extremisterna ansåg vara ”rättmätigt israeliskt territorium”. Israel hade tidigare bosättningar även i Gazaremsan, men dessa avvecklades år 2005. Som tack för detta åtnjuter Israel numera en extremt fientlig kvasi-stat i Gazaremsan med Hamas vid makten, med återkommande attacker därifrån. Inte heller erkänner Hamas idag någon lösning på konflikten där Israel som en stat skulle erkännas eller få lov att fortsätta existera.

Därmed är båda sidorna någotsånär låsta, då extrema element utan kompromissvilja bibehållit konfliktens momentum, vilket i sin tur fortsatt radikalisera delar av befolkningen. Detta kan även ses i Israels demokratiska val, där högerextrema partier numera samlar en allt större del av rösterna.

Här måste dock även påpekas att det inte går att jämställa sidorna fullkomligt. Israel nyttjar inte självmordsbombare och de urskillningslösa attackerna på civila som nu ägt rum saknar motstycke. FN har även konstaterat att Hamas använt sjukhus och skolor som platser att skjuta missiler ifrån. Likaså står inte heller judiska församlingar i Europa och firar dödandet av civila. Det hela kompliceras dock ytterligare, i att givetvis inte alla palestinier representeras av Hamas, och att alla judar inte nödvändigtvis okritiskt stöttar Israel. Det måste dock klargöras ett antal saker i detta sammanhang:

Hamas, trots att gruppen är terrorstämplad av såväl EU som USA och Israel, åtnjuter ett relativt brett folkligt stöd bland palestinier i Gaza och andra områden. Gruppen var i det palestinska valet 2007 det part med enskilt störst stöd. Sedan dess har inga val hållits, troligtvis då de utökat sitt stöd ytterligare.

Hamas har bland de olika palestinska grupperna setts som ett mer handlingskraftigt alternativ (oavsett hur fruktansvärt det låter ur ett västerländskt perspektiv) och ett relativt mindre korrupt alternativ till den andra stora palestinska organisationen, Fatah, som över tid har blivit det mer moderata palestinska alternativet. Fatah har dock likväl varit instrumentalt i att uppfostra generationer av palestinier med antisemitiska åsikter och den nuvarande presidenten Mahmoud Abbas har åtskilliga gånger stämplats som förintelseförnekare för uttalanden han gjort. Mellan de misslyckade fredsförhandlingarna, stagnerande ekonomi och infrastruktur för palestinier samt en ökande radikalisering är det inte förvånande att Hamas således vuxit sig så starka. Gruppen är dock i sig endast ett uttryck för de underliggande åsikterna som hålls av palestinier, snarare än att de agerar i någon form av vakuum. Även om man teoretiskt skulle avlägsna själva organisationen, skulle det tomrummet endast fyllas av andra liknande organisationer.

Således har viljan till förhandling krympt, och klyftan mellan parterna fortsätter öka. Den palestinska befolkningen fortsätter likaså att öka, och med en stor ungdomsarbetslöshet finns det gott om arga unga män att rekrytera för konflikten. Bland den israeliska befolkningen ökar i stället antalet ultra-ortodoxa, som dock inte tjänstgör i armén, men gärna används som en bricka i bosättningarna i Västbanken. Att konflikten kommer fortsätta i den nära framtiden bör snarare ses som ett faktum än ett påstående.

Med allt detta sagt måste vi likväl blicka till Sverige också. Vi bör under inga omständigheter tolerera hyllande och firande av en terroriststämplad grupps anfall mot civila, oavsett vem som tar sig dessa uttryck. Det erkännande av Palestina som gjordes 2014 var i mångt och mycket välvilligt inställt men felaktigt gjort.

Palestinier har som sagt lågt förtroende för det parti, Fatah, som påstår sig representera palestinier. Skulle en grupp som Hamas ersätta Fatah, något som redan ägt rum i Gaza, är det den gruppen som Sverige därmed skulle kasta sitt erkännande bakom och ge legitimitet till. Delvis är detta redan dock verkligheten, då den socialdemokratiska svensk-palestinska riksdagsledamoten Jamal El-Haj i maj i år, 2023, deltog på en konferens i Malmö där även en ledare från Hamas deltog. El-Haj påstod själv att han var där i egenskap av svensk-palestinier och inte socialdemokrat. Likt hur många muslimer utomlands dock (felaktigt) uppfattat under koranbränningarna att den svenska staten skulle uppmuntra till koranbränningar då dessa åtnjuter polisskydd, borde en riksdagsledamot vara medveten om vilka signaler det skickar att delta på samma forum som en grupp såsom Hamas. Ofta är handlingen långt mer kraftfull än vad den bakomliggande tanken är.

För den intresserade läsaren tillfogas här följande ämnen att söka och läsa mer om för att förstå konflikten idag. Det saknas möjlighet att ens börja försöka förklara alla nyanser och detaljer i konflikten, och för den oinvigde är det svårt att ens veta vart man ska börja.

Fatah – Hamas – Muslimska Brödraskapet – Al-Nakba – Osloackorden – Första intifadan – andra intifadan – Mahmoud Abbas – Yasser Arafat – Yitzhak Rabin – Itamar Ben Gvir/Otzma Yehudit – Benjamin Netanyahu – Sexdagarskriget – Yom Kippurkriget – Israels invasion av Libanon 1982 – Hizbollah – Palestinska flyktingläger i Libanon, Jordanien, Syrien m.fl. – Palestinska legislativa valet 2006 – Hamas och Fatahkonflikten –Israels självständighetskrig 1948

Axel Åberg,
debattör