Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.

Sverige är ett land i förändring. De senaste decennierna har sett kultur och uttrycken av människorna däri avsevärt förändrade. Detta har givetvis mycket att göra med utvecklingen från en synnerligen homogen befolkning till en mer heterogen sådan. Denna process har inte varit utan problem, vilket ter sig desto mer uttryckligen uppenbar idag. Upprätthållandet av normer och värderingar är en förutsättning för ett samhälle, oavsett storlek, och avsaknaden av detsamma är en del till de antisociala problem som nu förekommer i Sverige.

Den gemensamma spelplan vi kallar för samhället baseras på delade värderingar och idéer, Sverige även likaså. Det har historiskt sett i Sverige lett till ett samhälle med hög tillit gentemot var och en, och även gentemot myndigheter och staten. Sett till världen i helhet är detta besynnerligt, då staten i många fall anses vara emot dig som medborgare, snarare än någon ”på din sida”. I länder med hög korruption och låg tillit sinsemellan är inställningen nästintill den motsatta. Att kombinera ett högtillitssamhälle med individer som inte delar samma värderingar är ett recept som givet för missbruk, något som även ses i det utbredda välfärds- och bidragsfusk som många kriminella grupper numera engagerar sig i.

Problemet är även förstärkt av misslyckandet av att förvisa de som inte har rätt att stanna i Sverige. Bland de som får ett utvisningsbeslut från Sverige avviker tre utav fyra. Det betyder också att även de som vi anser inte kan eller bör vara i landet, oftast stannar kvar ändå. Detta är egentligen inte heller förvånande, då systemet såsom det sett ut tidigare helt enkelt byggt på att man frivilligt lämnar Sverige i det fall som man får avslag. Tillit har varit förhärskande men missbrukats i stor utsträckning.

Detta är dock inte naturligt givet att de som kommer med en annan åskådning av stat, samhälle och tillit sinsemellan inte kan ändra och justera sin syn. Det kräver dock en stark normerande kultur ovillig att kompromissa om det som föranlett den rikedom som samhället har. Sverige har under en mycket lång tid dock haft nästintill en kravlös tillvaro på dem som kommit och sökt sig till det svenska samhället.

Att få ta del av välfärdssystemet och all den materiella rikedom Sverige förfogar över, extremt snabbt efter att man överhuvudtaget tagit sig till landet, är ett koncept som dömts att misslyckas. Varför skulle man ta ett arbete, om bidragen är jämförbara med storleken på lönen? Varför lära sig språket, om tolk ändå tillhandahålls i de situationer som det skulle behövas?

Välfärdssamhället har sin filosofiska och praktiska bas i grundidén att alla bidrar till samhället, och att summan av dessa delar blir större än vad varje enskild person själv hade kunnat åstadkomma. Den tesen har i vår kultur drivits med stor succé i de nordiska länderna, varför vi i vår del av världen också fortfarande generellt sett åtnjuter bland de bästa rankningarna i olika internationella mått.

När en växande andel av befolkningen dock inte bidrar eller delar den grundtesen, bryts någonstans den grundläggande formeln som länge varit rådande i samhället. Varför skulle jag vilja betala höga skatter, om jag ska finansiera någon annans liv och den personen inte vill dra sitt strå till stacken? Hur villig är man att hjälpa sin nästa, om man är medveten att den inte hade varit villig att göra detsamma?

Vidare ser vi även den explosiva framväxten av grupper som fullkomligt står utanför samhället, och snarare aktivt arbetar för nedbrytandet av detsamma än något annat. Det finns i Sverige numera ungefär 30 000 gängkriminella som är på kollisionsfas med allt det svenska samhället står för. Samma siffra i Danmark är 1 300 gängkriminella.

Problematiken är inte endast den om kriminalitet, utan även vilka andra normer och kulturer som alternativt växer fram och främjas. I stället för valet att samlat trycka tillbaks antisocialt beteende, ser vi exempel såsom med P3, en statlig radiokanal, välja att ge musikpris till en uttryckligt gängkriminell individ. Ett liv på kollision med lagen är inte något som hindrar, utan i detta fall snarare ger en mängd exotiskhet och ”äkthet” till det som produceras.

Detta är bara ett exempel, men det pekar likaså på en problematik som Sverige inte verkar ha funnit ett svar på. Vilka kulturella mål och värderingar ska framhävas? Vad ska upphöjas, och vad bör förkastas?

Så länge vi saknar en stark normerande dominant kultur kommer vi fortsätta att se den sortens social problematik som i dagsläget plågar större delen av landet. Ju längre det låts fortgå, desto svårare kommer det vara att återupprätta det som en gång fanns. Risken i längden är att vi helt enkelt glömmer det som en gång var, och låter nya normer styra oss till ett samhälle där misstänksamhet och misstro dominerar.

Axel Åberg,
debattör