Den 10 juli 2020 meddelade det turkiska Danıştay (statsrådet) att Hagia Sofia, som har varit ett sekulärt museum sedan 1933, skulle omvandlas till en moské. Beslutet kom efter hårda påtryckningar från president Erdoğan, som sedan flera år tillbaka har arbetat för att islamisera en av kristendomens, romarrikets och historiens mest ikoniska kvarlevor. Endast ett fåtal timmar efter statsrådets tillkännagivande hördes böneutrop från byggnadens minareter. Den 24 juli hölls den första muslimska bönen i egenskap av moské på över 80 år.

Hagia Sofia uppfördes i staden Konstantinopel under 300- och 400-talet talet och är således närmare 1700 år gammal. Innan staden grundades av den romerske kejsaren Konstantin den store stod en grekisk stad på samma plats, som i sin tur redan hade funnits i nästan 1000 år. Konstantinopel, som grundades under smeknamnet Nova Roma (Nya Rom), var menad att fungera som den nya huvudstaden för det romerska riket. Staden blev centrum för kristendomen i öst och är alltjämt den principiella huvudstaden för den grekisk-ortodoxa tron, med Hagia Sofia i centrum. Byggnaden är även sammanknuten med det skandinaviska kulturarvet, då man än idag kan se rester av klotter kvar från tiden då nordiska vikingar i kejsarens tjänst tjänade i väringagardet.

Romarriket var svagt och utblottat när turkarna under den ambitiöse osmanska sultanen en gång för alla erövrade staden år 1453. Under ett av historiens mest kända slag stupade den siste romerske kejsaren under sitt tappra försök att rädda Konstantinopel, den sista kvarlevan av det över 2000-år gamla riket. Efter stadens fall skådade den osmanska sultanen med förundran Hagia Sofia – den stora kyrkan som stått i centrum för den kristna världen i över 1000 år. Han beslutade att uppföra minareter runt byggnaden i samband med att Konstantinopel blev det osmanska rikets nya huvudstad, och således fungerande Hagia Sofia som en moské i nästan 500 år. Detta varade fram till att Atatürk, Turkiets första president, beslutade att modernisera och sekularisera den nya turkiska staten. I samband med detta valde Turkiet, som en vänskapsgest gentemot västvärlden, att år 1935 omvandla den historiska moskén till ett museum öppet för alla.

Erdoğans osmakliga val att upphäva Atatürks beslut är ett flagrant exempel på en illavarslande trend som pågår inom den islamiska världen. Medan vi i västländerna under senare tid har rört oss i en tydlig sekulär riktning, har man inom den muslimska världen valt att göra en u-sväng och trycka gasen i botten åt det motsatta hållet. Samtidigt som traditionell kristendom befinner sig i en tydlig nedgång i västvärlden, är radikal islamism på tydlig uppgång i resten av världen. Faktum är att Hagia Sofia är den fjärde romerska kyrkan som omvandlats till en moské enbart under Erdoğans tid som president, och det finns inget som tyder på att det blir den sista.

Den här trenden exemplifieras ytterligare av de radikala tendenser som president Erdoğan har påvisat, delvis under sin tid som premiärminister och president men i synnerhet under tiden innan han uppnådde verkställande makt. Redan under denna tid var Erdoğan en hängiven medlem av islamistiska rörelser. Det mest uppseendeväckande inkluderar Erdoğans engagemang inom det turkiska Refah Partisi (Välfärdspartiet) och Fazilet Partisi (Dygdpartiet), som båda blev nationellt förbjudna i Turkiet på grund av deras extremism och aktiva fientlighet mot landets sekulära lagar. Hans nuvarande parti har ofta beskrivits som “ny-osmanskt” och anklagas för att främja extrem turkisk nationalism, religiös fundamentalism och auktoritarism. Sålunda är det är inte orimligt att anta att Erdoğan inte hyser några varma känslor gentemot västvärlden.

Erdoğan försvarar islamiseringen av Hagia Sofia genom att hävda att agerandet enligt mätningar har stöd hos majoriteten av det turkiska folket (vilket egentligen bara pekar på att fundamentalismen i Turkiet är mer omfattande än vi tidigare trott) samt genom att påpeka att Turkiet har rätt att agera hur man vill inom sitt eget territorium. Efter att den amerikanska utrikesministern avrått Turkiet från att verkställa omvandlingen framhöll det turkiska utrikesministeriet att Hagia Sofia är “en inrikesangelägenhet som handlar om Turkiets nationella suveränitet”.

I sak har de självfallet rätt; det är osannolikt att omvärlden svarar tuffare än att diplomatiskt säga “aja baja!”. Samtidigt hade den internationella reaktionen varit densamma oavsett vilket land det handlade om. Nej, vi hade inte sanktionerat en invasion av Italien om de planerade att köra en bulldozer genom Palatinen eller omvandla Colosseum till ett köpcentrum, men det hade varit en enorm tragedi för västvärlden. Nej, vi hade inte skickat missiler mot Indien om de rev Taj Mahal till förmån för en parkeringsplats, men återigen, det hade varit en enorm kulturell förlust. I det här fallet är turkarna inkonsekventa, för är det någon som tror att att de inte hade haft invändningar om en historisk muslimsk kvarleva hade förvärvats utomlands? ”It’s okay when we do it”, verkar vara den samtida turkiska utrikespolitikens motto.

Det fanns inget egentligt skäl till att Hagia Sofia behövde omvandlas till en moské. Ingen kan på allvar påstå att det inte existerade tillräckligt med muslimska bönelokaler i Istanbul. Att Erdoğan väljer att islamisera ett av kristendomens äldsta monument handlar snarare om att locka till sig den ultrareligiösa muslimska majoriteten i landet, och därmed stärka sin redan starka position som auktoritär ledare, men det handlar även om att förnedra västländerna.

Det har sannolikt inte undgått någon att västvärlden för närvarande genomgår en identitetskris och maktdemonstrationer som dessa utgör helt enkelt ytterligare ett slag mot en redan sjuk man. Om inget annat har Erdoğan än en gång visat oss hur hjälplösa vi faktiskt är när vi ställs inför angrepp mot vårt gemensamma kulturarv.

Adrian Suvén, ledarskribent