I en debattartikel från den 26/6 (Demokratin för svagt skyddad, Svenska Dagbladet) föreslår Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni en rad reformer för att stärka den svenska demokratin. Trots att förslagen i viss mån (beträffande punkt 1, 3 och 5) är bra i sak, bygger Sabunis grundläggande resonemang dessvärre  dels på en för liberalismen typisk begreppsförvirring, dels en för liberalismen typisk övertro på den skrivna konstitutionen.

Inledningsvis betonar Sabuni att statens makt i en liberal demokrati måste vara begränsad till de gemensamma angelägenheterna. Detta klingar naturligtvis som ljuv musik i ett borgerligt öra; det är väl klart att staten inte ska lägga sig i de privata angelägenheterna? En sekunds eftertanke avslöjar dock att den praktiska innebörden i detta konstaterande är långt ifrån tydlig. Under pandemin har som bekant åtskilliga tidigare privata angelägenheter plötsligt blivit gemensamma, och snart är de återigen privata. Vad som i normalfallet utgör en gemensam angelägenhet är dessutom i sig en central politisk stridsfråga, där Liberalernas svar med all säkerhet skiljer sig från mitt.

Ännu mer tveksam än Sabunis begreppsanvändning, är dock hennes grundläggande premiss att ett demokratiskt statsskick behöver omfattande skyddsbestämmelser i grundlagen. Historiska erfarenheter talar med styrka för att detta antagande är, om inte felaktigt, så i vart fall grovt onyanserat. Sverige har som bekant saknat skyddsbestämmelser sedan 1974 års RF antogs, men är trots detta en stabil demokrati.

Ett exempel från vår tidigare grundlag är ännu mer illustrativt. Genom 103 § etablerade 1809 års regeringsform ett organ vid namn Riksdagens opinionsnämnd, bestående av riksdagsmän, och enligt samma paragraf ägde denna nämnd rätt att när som helst entlediga ledamöter i Högsta domstolen. I den händelse att Högsta domstolen “dömde fel”, kunde riksdagen med andra ord svara genom att avskeda justitieråd! Vi kritiserar med rätta Polens underminerande av domstolarnas oberoende idag, men hur illa var då inte Sverige cirka 1809?

Här kommer dock vändningen, som enligt min mening blottlägger bristerna i Sabunis och Liberalernas syn på konstitutionen – Riksdagens opinionsnämnd begagnade sig inte en enda gång av sin makt. Respekten för domstolarna var så starkt förankrad att det bristande legala skyddet i princip saknade betydelse (se för en vidare juridisk djupdykning i ämnet min kandidatuppsats Justitieråds straffansvar i tjänsteutövningen – en rättshistorisk och nordisk-komparativ belysning, 2020).

Vissa av Sabunis förslag är välbetänkta, och förvisso bör den skrivna konstitutionen etablera rimliga procedur- och begränsningsregler för statlig maktutövning. Alla måste samtidigt vara på det klara med att varken demokratin, individens rättigheter eller domstolarnas oberoende går att föreviga genom att stapla paragrafer ovanpå varandra. Inte heller försmäktar dessa idéer om ett sådant skydd saknas.

Kärnan i en motståndskraftig konstitution består nämligen til syvende og sidst aldrig av bläck på ett papper. Avgörande är istället en stark gemensam kultur genomsyrad av välrotade västerländska värderingar, och därtill en beredskap hos frihetligt sinnade att försvara folkstyret. Finns dessa följer allt annat – och det är därmed den svenska kulturen och de slipade argumenten som Liberalerna måste värna, om partiet på riktigt vill försvara friheten och statsskicket.