I.

I slutet av tv-serien True Detectives första säsong diskuterar protagonisterna Rust Cohle och Martin Hart himlavalvet, och närmare bestämt förhållandet mellan stjärnornas ljus och tomrummets mörker. Martin konstaterar med okarakteristisk klarsynthet att mörkret förefaller ha erövrat ett större rike än ljuset. Rust – som hitintills i serien varit en obotlig filosofisk pessimist – invänder att Martin betraktar saken ur fel synvinkel.

“Once there was only dark. If you ask me, the light’s winning.”

True Detective är en av mina favoritserier. Den är vad mig anbelangar ur estetisk, tematisk och filmatisk synpunkt ett mästerverk, och dess slutkläm är inget undantag. Karaktärerna ger genom sitt plötsliga “personlighetsbyte” en charmig blinkning till publiken, och omvändelsen till optimism fullbordar inte endast Rusts character arc, utan är därutöver fantastiskt fin. “If you ask me, the light’s winning” är ett perfekt epitafium över hela berättelsen. Med undantag av Härskarringen-trilogin kan jag inte komma på något annat verk vars upplösning är mer fulländad.

Det finns bara ett litet problem med Rusts utsaga: den är genomfalsk.

Ögonblicken efter Big Bang, uppgick vårt universums temperatur till sisådär 10 upphöjt till 32 celsius (d.v.s. en etta följd av 32 stycken nollor), och värme alstrar som bekant ljus. Förutom att vara obegripligt hett, var dessutom vårt universum ofattbart tätt. Rent logiskt måste därmed vartenda skrymsle av verkligheten ha varit fyllt av ett häpnadsväckande strålande himmelsljus. Hade din pupill insupit detta födsloljus i en enda sekund, hade du aldrig kunnat se igen.

I begynnelsen varde ljus. Mörker är däremot ett sentida påfund, som uppkom först efter en lång period av avkylning. Förvisso existerar alltjämt en hel del ljus, men missta dig inte: vår värld är entropisk. Stjärnorna bränsle kommer att ta slut. På aggregerad nivå har ljuset alltsedan start slagit till permanent reträtt inför mörkret. Rusts avslutande ord är därmed inte bara osanning, de förefaller till och med uttrycka raka motsatsen till sanningen.

Once there was only light. If you ask me, the dark’s winning.

II.

I sin utmärkta essä kring det sena 1800-talets dekadenslitteratur (Berta Funcke och den moderna pessimismen), pekar docenten Tobias Dahlqvist ut klarsynthet respektive mod som den filosofiska pessimismens två kardinaldygder. Klarsynthet innebär här närmast förmågan att tränga igenom lögnernas, grupptryckets och önsketänkandets dunkel, och att beskåda världen som den verkligen är. Det säger sig självt att detta är en oundgänglig egenskap för varje äkta Selbstdenker.

Klarsynthet är dock i sig otillräckligt för att en riktig bild av tillvaron skall framträda. Något tillspetsat levererar klarsynthet enbart korrekta premisser i den bredare filosofiska syllogismen. Den pessimistiska människotypen måste därför också besitta modet att från den ihopsamlade datan våga dra de nödvändiga slutsatserna – han får inte vända så fort vägen blir brant.

Som bekant uppträder dessa två egenskaper utomordentligt sällan i förening, och följdriktigt har de flesta människor inbillat sig minst sagt fantasifulla saker om tillvaron. Ibland uppstår äkta insikt inte ens när en stor men obekväm sanning slutligen blivit helt omöjlig att förneka. Evolutionsläran är ett bra exempel på en teori som blivit allmänt vedertagen, men knappast allmänt besinnad.

Ta till exempel det vanliga påstående att “alla människor är lika mycket värda.” Det här låter förhållandevis okomplicerat; men det är bara för att alla sitter fast i den gamla förmätna föreställningen att människan är något speciellt, något skilt från naturen. Varje människa är emellertid inte en unik tabula rasa skapad av Gud, utan en varelse formad av evolutionärt tryck på den östafrikanska savannen.

Innan homo sapiens sapiens uppstod fanns exempelvis flera arter som utgjorde trappsteg på vägen. Inkluderar kategorin “människor” dessa arter? Hade en homo erectus varit lika mycket värd som du och jag om han existerade idag? Var drar man gränsen, och på vilka grunder? Är det arvsmassan som fäller avgörandet?  Om det istället är kognitiv förmåga som är det väsentliga, hur kraftiga nedsättningar krävs innan man är att betrakta som ett djur?

När diskvalificerar man sig från att vara människa?

De allra flesta människor har ett pålitligt mentalt filter, som effektivt förtrycker sådana här spörsmål. I romanen 1984 kallade George Orwell denna förmåga att stanna precis på gränsen till en förbjuden tanke för crimestop, men det rör sig knappast om ett fenomen som exklusivt existerar i diktaturer. När man pratar med de allra flesta människor i vårt samhälle och vandrar runt i deras tankevärlds kvarter, märker man att det existerar åtskilliga gränder som är övertäckta med skrot. Avlägsnar man skrotet är vägen bakom i sin tur spärrad av gulröda band, prydda med hotfull svart text: “Varning! Överträdelse beivras.”

III.

Arthur Schopenhauer (1788-1860) är den filosofiska pessimismens anfader, och tillhör ett av de sällsynta undantag från den ovan stipulerade regeln. I sitt storverk Die Welt als Wille und Vorstellung etablerade Schopenhauer en lära som stod i bjärt kontrast till den förhärskande filosofin på hans tid, och som också innehåller första skissen till en sann världsåskådning. Schopenhauers allra största insikt, som vänder upp och ned på all västerländsk filosofi alltsedan Platon, är att viljan är det primära i tillvaron, medan förnuftet är det sekundära.

Det här kan låta komplicerat och abstrakt, men är egentligen väldigt enkelt och konkret. I en av sina karakteristiska liknelser förklarar Schopenhauer relation genom att jämföra förnuftet med en lam man, som rider på den starke men blinde mannens axlar: den lame är förnuftet, och den blinde är viljan. Innan vi blev medvetna om vad vi ville så ville vi, och viljan styr i varje avgörande.

Darwins evolutionsteori har mer eller mindre i empirin bekräftat Schopenhauers filosofiska syn på intelligensens uppkomst. Livet har av allt att döma uppstått på ett fundamentalt oförnuftigt sätt, som ett resultat av komplicerade kemiska processer; och viljan till liv, d.v.s. böjelsen att föröka sig, föregick således allt mänskligt förnuft. Efterhand har organismernas böjelse att föröka sig, i kombination med omgivningens selektiva tryck, skapat allt mer avancerade livsformer, men alla former av organ för varseblivande förblir alltid och enbart redskap.

Livsviljan smidde sålunda förnuftet med evolutionens hammare. Av detta följer i sin tur att vårt förnuft liksom våra sinnesorgan är både djupt pålitliga och djupt opålitliga. De är pålitliga, eftersom deras återgivning av verkligheten inte kan avvika alltför mycket från de faktiska förhållandena (då skulle vi snabbt dö). De är också opålitliga, eftersom de enbart återger verkligheten i den mån denna är relevant för viljan. Poängen med vår intelligens är inte att vi ska vara några rent åskådande subjekt som varseblir sanningen om tillvaron, utan att vi ska överleva samt föröka oss. Under våra fötter roterar exempelvis jorden runt i fruktansvärd fart, men vi märker det inte eftersom det helt enkelt inte vore nyttigt för oss att märka det.

Schopenhauers insikt är enormt viktig, eftersom den motsatta uppfattningen som tidigare nämnts länge varit förhärskande i västerlandet. Åtskilliga filosofer bland de gamla grekerna premierade förnuftet framför viljan, och hävdade felaktigt att viljan gick att härleda från förnuftet, d.v.s. raka motsatsen till det verkliga förhållandet. Schopenhauers definitiva uppgörelse med detta anrika misstag är enligt min uppfattning den absolut viktigaste tilldragelsen i den västerländska filosofins historia, och ur hans insikter flyter oräkneliga viktiga slutsatser.

Därutöver hade Schopenhauer även modet att ansluta sig till en stark filosofisk pessimism. Enligt Schopenhauer är vår värld fylld av meningslös misär, och all lycka är fundamentalt negativ, ty vad vi kallar lycka är egentligen frånvaron av lidande. Den slutsatsen stod i direkt konflikt med den av statsmakten understödda kyrkoläran, men det avhöll inte Schopenhauer.

Även om Schopenhauer alltid hade modet att dra slutsatserna, medför dock hans okunnighet inom naturvetenskap att flera viktiga premisser som han lade till grund för sin lära saknade täckning i verkligheten. Väsentliga delar av Die Welt als Wille und Vorstellung innehåller också dessvärre beklämmande oriktigheter, som gör att verket inte utan vidare kan läggas till grund för en logiskt koherent världsåskådning.

Främst bland Schopenhauers talrika villfarelser står tveklöst idén att universum är både evigt och oändligt. Numera är det bevisat att vårt universum i själva verket är ändligt (i bemärkelsen att det finns en yttre gräns för rummet, som dock förvisso ständigt expanderar snabbare än ljusets hastighet och därför aldrig kan observeras), och dessutom hade en begynnelse i form av det ovan omförmälda Big Bang.

Dessa två avvikelser från verkligheten är synnerligen allvarliga, och tillsammans är de dessvärre tillräckliga för att helt trasa sönder Schopenhauers filosofiska system. Viljan utgör det primära i tillvaron, men till skillnad från vad Schopenhauer gör gällande kan viljan knappast vara en oföränderlig statisk transcendental enhet i ett evigt existerande universum. Vi har tvärtom att göra med flera dynamiska, splittrade viljor, som alla rör sig mot ett enda mål: entropi.

Hur ska vi förstå det här?

IV.

Phillip Mainländer (född Batz, 1841-1876) var en tysk filosofi, som i likhet med Friedrich Nietzsche och Julius Bahnsen var starkt influerad av Schopenhauer. Mainländers enda stora filosofiska verk bär namnet Philosophie der Erlösung, och gavs ut första gången 1876; samma år begick Mainländer självmord genom att hänga sig, med en boktrave bestående av sitt eget verk som schavott.

Mainländer betraktade sig  som en lärjunge och efterföljare till såväl Kant som Schopenhauer, och i sitt storartade verk opererar han med kirurgisk precision bort Schopenahuers villfarelser. Philosophie der Erlösung utgör således en korrigerad version av Schopenhauers filosofi, såsom den förmodligen skulle sett ut om Schopenhauer hade varit lite mer klarsynt.

Ett av Mainländers absolut största filosofiska språng sker redan i de första två meningarna av Philosophie der Erlösung, som är värda att citera i sin helhet (observera att när jag nedan citerar ur boken är det från min egen översättning. Mainländers på samma gång nyktra och suggestivt religiösa stil gör sig samtidigt betydligt bättre på tyska, och om du kan tyska rekommenderar jag originalverket):

“1.

Den sanna filosofin måste vara rent immanent, d.v.s dess stoff såväl som dess gräns måste vara världen. Den måste förklara världen ur principer vilka i sig kan vidkännas av varje människa, och får varken ropa utomvärldsliga makter, kring vilka man inte kan veta någonting alls, eller makter i världen, vilka som till följd av sitt väsen ej går att varsebliva, till hjälp. “

Mainländer etablerar som första filosof framgångsrikt en absolut åtskillnad mellan transcendental och immanent gebit: mellan spekulation om vad som finns utanför vår värld och observationer samt slutledning kring vad som finns i den. Han kallar därför sin lära den immanenta filosofin, eftersom den enbart tömmer ur världen i strikt bemärkelse. Mainländer menar i själva verket att den som beträder det trancendentala gebitet, d.v.s. går utanför vår värld, lämnar filosofin bakom sig och övergår till att producera ren spekulation.

Precis som alla stora sanningar, så faller denna oss med ens i ögonen. Alla antaganden som kliver med hela foten utanför vår värld är omöjliga att inom vår värld verifiera, och är därför också meningslösa. Ogrundade men orubbliga antaganden om sakförhållanden utanför vetandets gräns utgör i själva verket en slags solipsism, där subjektets egna trosföreställning upphöjs till skapande och konstituerande element i varandet. Medan den vanliga solipsismen förkunnar “enbart jag finns på riktigt, och allt annat är min tomma föreställning”, så hävdar denna variant “jag har en tom föreställning, därför finns den på riktigt.” Ingendera uppfattning går att motbevisa, men för att parafrasera Schopenhauer är anhängare till dessa besynnerliga påfund snarare i behov av psykiatrisk vård än en filosofisk vederläggning.

Som vi redan konstaterat är hur som helst vårt universum entropiskt, vilket innebär att det befinner sig i rörelse mot ökad oordning, och ur denna termodynamikens andra lag härleder Mainländer Varandets mening, ursprung och mål. Efter att ha fastslagit att vi vid världens början står inför en singularitet (“en enkel enhet (einfache Einheit) inför vilken vår varseblivandeförmåga fullständigt förlama[s]”), så fastslår Mainländer att vi “sensu allegorico” kan förstå denna enhet som Gud. Genom att utforska bryggan mellan immanent och transcendental gebit, menar Mainländer att det går att utvinna en viss ytterst begränsad kunskap om ögonblicken före då världen uppstod: tiden före Big Bang. Idén som Mainländer härvidlag kommer på är remarkabel, och värd att citera utförligt:

“Alla tiders teologer har obetänksamt gett Gud den totala allmakten, d.v.s de lade honom makten bi, att utföra allt han vill. Ingen tänkte emellertid härvidlag på möjligheten, att Gud också skulle kunna vilja förinta sig själv och övergå i ingenting. Denna möjlighet har ingen ens funderat på. Överväger man emellertid den på allvar, så ser man, att i detta enda fallet vore Guds allmakt inskränkt just genom att han gentemot sig själv inte har någon allmakt.

Guds enda dåd, sönderfallet i månghet, ställer sig ovanefter på plats: som utförandet av det logiska dådet, av beslutet att inte vara, eller i andra ord: världen är medlet till icke-varats mål, och sannerligen är världen det enda möjliga medlet till målet. Gud visste, att han endast genom den reella världen av månghetens blivande, endast vandrades över det immanenta gebitet, kunde träda ur Övervarat in i Icke-Varat.“

Det skulle föra för långt att återge hela Mainländers resonemang , men hans sammanfattning av slutresultatet är strålande koncis, och därför värd att citera i sin helhet:

1. Gud ville Icke-Varat,
2. hans väsen utgjorde hindret för det omedelbara inträdet i Icke-Varat
3. väsendet måst sönderfalla i en månghetens värld, vars enskilda väsen alla har strävan efter Icke-Varat
4. i denna strävan hindrar de varandra ömsesidigt, de kämpar mot varandra och försvagar på detta vis sin kraft;
5. Guds hela väsen gick över i världen i förändrad form, som en bestämd kraftsumma;
6. hela världen, världsalltet, har ett mål, Icke-Varat, och uppnår det genom kraftsummans kontinuerliga försvagning;
7. varje individ blir, genom försvagning av sin kraft, bragd till den punkt i sin utveckling, där dess strävan efter utplåning kan uppfyllas.
   

Mainländer lyckas genom sin filosofi med den sällsamma bedriften att förena optimismen och pessimismen. Eftersom övergången till det överlägsna Icke-Varat är Varats syfte och oundvikliga slutresultat, imploderar i själva verket uppdelningen. Vår existens är i allt väsentligt smärtsam, ovärdig och banal. Den är emellertid också ett nödvändigt medel för att uppnå den totala förintelsen, som föredrogs av ett gudomligt väsen vars överblick och förmåga till moral vida överstiger vår egen. Världsalltets problem blev löst åt oss innan världsalltet existerade.  

“Det är så ljust som solens sken. Skulle optimismen vara motsatsen till pessimismen? Hur torftigt och bakvänt! Världsalltets hela liv, före det att ett klokt kontemplativt förnuft gjorde entré, skulle vara ett meningslöst spel, ett farande hit och dit som hos en febersjuk? Dårskap! Får, när den kommer fram, en 5-6 pund tung hjärna sätta sig till doms över världens utvecklingsgång i en outsägligt stor tidsrymd och förkasta den? Det vore rena vansinnet!”

Mainländers teori stämmer därutöver (vilket naturligtvis är helt avgörande) väl överens med observerbar data, trots att Philosohpie der Erlösung med flera årtionden föregriper stora delar av den kunskap som är nödvändig för att bevisa den. Mainländer kunde knappast med säkerhet veta att vårt universum hade en början; enbart med hjälp av sina allmänna observationer kring termodynamik och sin gnistrande begåvning lyckades han dra den slutsatsen. Och ger inte detta häpnadsväckande faktum, denna otvungna överensstämmelse mellan världsåskådningen i en hundrafemtio år gammal tysk bok och 2020-talets mest toppmoderna fysik, ett visst stöd till Mainländers teori?

Man kan såklart argumentera emot, och säga att allt detta är spekulativt. Det är det naturligtvis också. Spekulationen är samtidigt förankrad i data vi redligt insamlat på immanent gebit, ungefär på samma sätt som spekulation om multiversum är förankrad i fysikens data. Visserligen är jag knappast någon matematisk begåvning, men såvitt jag kan bedöma så förefaller Mainländer vara någonting på spåret. Världen är entropisk. Världen hade en början. Livet är synnerligen ofullkomligt.

Ytterligare ett motargument som kan föras fram, är att Mainländers lära faktiskt är behäftad med åtminstone en besvärande brist. Mainländer antar nämligen att världen är fullt deterministisk, medan vi idag vet att det finns väsentliga inslag av slump inom exempelvis kvantmekaniken. Einstein påstod en gång att Gud inte spelar tärning, men i verkligheten förefaller han närmast vara spelberoende.

Till skillnad från vad som var fallet med Schopenhauers misstag och förvillelser, anser jag dock inte att dessa nya rön förorsakar någon väsentlig skada på Mainländers teori. Det är ytterst enkelt att justera den för att uppnå en filosofi som helt stämmer överens med vad vi observerar på immanent gebit. För att använda en liknelse, så tänkte sig Mainländer Varat som en enda enorm motorväg med en enda slutdestination. Idag vet vi att det är oändligt många potentiella motorvägar, som dock icke förty är på väg mot en och samma plats: mot Icke-Varat. Den här justeringen förtar ingenting väsentligt i Mainländers filosofi.

V.

Vad har detta att göra med konservatism?

Enligt min uppfattning utgör pessimismen (eller alternativt den lika egendomliga som briljanta syntes Mainländer lyckats leverera) den enda hållbara filosofiska grundvalen för en konservativ ideologi- och idébildning. Konservativ ideologi  ger uttryck för en fundamentalt anti-utopisk rörelse, men den filosofiska optimismen omöjliggör i förlängningen all anti-utopism.

Den filosofiska optimismen hävdar att tillvaron rättfärdigar sig själv, vilket innebär att mänsklighetens räkenskaper när allt kommer omkring måste utfalla positivt. Godtar vi detta måste följdriktigt vår tillvaros tråkiga torftighet (ett lika besvärande som allestädes närvarande faktum) nödvändigtvis bero på något missförhållande i samhället eller hos människan, vilket i sin tur innebär att vi måste omstöpa samhället eller människan tills vi lyckats skapa en skapelse som stämmer överens med våra filosofiska utgångspunkter. Optimism är ett recept på revolutionär iver.

I själva verket består enligt min mening socialismens och den moderna liberalismens första falska steg, felet som föregår alla andra, i just den optimistiska grundsynen. Den filosofiska pessimismen förkastar idén att livet kan vara fantastiskt, eller ens något speciellt önskvärt, och avslutar därmed jakten på det materiella lyckoriket som båda dessa ideologier offrat så mycket möda på. Den filosofiska pessimismen ställer upp ett annat mål: existentiell skademinimering.

Implicerar allt detta att vi bör ansluta oss till anti-natalismen, d.v.s. sluta fortplanta oss? Mainländers svar på den frågan var ett rungande “ja", men man behöver inte dra saken till sin yttersta spets. En normal hjärna besitter som tidigare nämnts en god förmåga att filtrera bort alltför farliga frågor, och det går utmärkt att stanna vid konstaterandet att livet är oförbätterligt ofullkomligt och att samhället aldrig kan bli fullständigt, utan att ta steget vidare till det där andra.

Avslutningsvis kan vi återvända till inledningens problem med en splitter ny infallsvinkel. Mörker och ljus är när allt kommer omkring bara begrepp, vars innebörd vi tillsammans förfogar över. Det reella mörkret breder ovedersägligen ut sig. Men det metaforiska mörkret – ondskan, kvalen, banaliteten, varat-i-sig – har förlorat mark sedan vårt universum blev till. Långsamt men obönhörligt driver gryningen undan mörkret, och så småningom skall stunden komma då det goda firar sin slutgiltiga seger över det onda.

Once there was only dark. If you ask me, the light’s winning.