Idag är det 302 år sedan Karl XII stupade vid Fredrikstens fästning i Norge. Få svenska kungar har under seklens gång väckt samma hänförelse, såväl i Sverige som utomlands. Redan 1731 skrev Voltaire en biografi över den fallne krigarkungen, och så sent som 2015 avslöjade George R.R Martin att Karl XII var inspirationen till den skicklige härföraren Robb Stark i bokserien Sagan om is och eld.

Genom Voltaire och Robb Stark så har den enväldige kungen blivit allmängods över hela världen. Hur kommer det sig egentligen att just Karl XII gett upphov till sådan fascination? Det är naturligtvis svårt att svara på. Jag tror dock att en pusselbit ligger i det faktum att Karl XII är ett av de få verkliga exemplen på en tragisk hjälte.

Människan har en djupt liggande dragning till det tragiska. Av någon anledning gillar vi faktiskt, på något märkligt sätt, att se våra hjältar dö. En tilltalande förklaring till detta fenomen återfinns i 1800-talsfilosofen Julius Bahnsens ultrapessimistiska teori om det tragiska som världsöde. Bahnsen menade nämligen att vi söker oss till tragedier eftersom de åskådliggör den inre omöjlighet i våra egna liv. Den dramatiska tragedin är bara en mer tillspetsad återspegling av det öde som möter oss varje dag – genom våra val.

Alla människor ställs konstant inför val. Förbluffande ofta står skiljelinjen mellan våra egna principer och omgivningens förväntningar. Ingriper vi när en av våra vänner beter sig illa? Vågar vi säga sanningen om en kontroversiell fråga offentligt? Accepterar vi en fet förlikning istället för att driva en mager men rättfärdig process? Oavsett vad vi väljer väntar ett strängt straff: det enda vi egentligen kan bestämma är om det ska komma från vårt samvete eller från vår omgivning. Om man inte löser problemet genom att helt enkelt välja ett fegt mellanting och kompromissa. som de flesta av oss gör. Det är förvisso tragiskt, men snarare i ordets nedsättande bemärkelse.

För att bli en äkta tragisk hjälte krävs att man fullföljer resonemanget, och likt Sokrates villigt tar giftbägaren i hand för sina levnadsregler. Detta var Karl XII:s väg. Långt innan Robespierre blev den förment “omutlige” så följde Karl XII bokstavligt talat sina principer in i döden. Han förkastade varje fredsanbud, eftersom en fred förutan fullkomlig seger enligt hans mening skulle innebära en eftergift till skurkar och skälmar. Han vägrade att leda trupper von oben och von hinter, utan insisterade på att dela sina soldaters risker och umbäranden. I kungens egna ord:

“Jag har beslutat att aldrig starta ett orättvist krig och aldrig avsluta ett rättvist krig utan att besegra mina fiender.”

Det är denna hänsynslösa hängivenhet till den inre rättskänslan, oaktat yttre konsekvenser, som än idag gör Karl XII till en så vördnadsbjudande figur. För att återknyta till Game of Thrones: alla är överens om att Eddard och Robb Stark var missanpassade ägghuvuden, vars smärtsamt envetna principfasthet tog livet av dem – men ändå tillhör de George R.R Martins mest älskade karaktärer. Och vad säger då diktarna?

“Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.”

(Esaias Tegnér, Karl XII, min kursivering)

Karl XII gjorde mycket fel. Icke desto mindre är somliga människors gemena ringaktning av den gamle kungens livsgärning tämligen frånstötande. Misslyckades Karl XII kapitalt med att värna Sveriges intressen? Javisst! Han misslyckades eftersom det till syvende og sidst inte var Sveriges intressen som låg honom närmast om hjärtat, utan hans egen rättskänsla – och att värja detta sitt yttersta kända värde misslyckades honom icke. Karl XII:s väg är inte den väg en god statsman vandrar. Men varför i hela världen skulle det innebära att den inte är vacker?

Högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag har dessvärre hamnat i vanrykte efter idiothögerns härjningar, och idag kommer konungens död att förbigås under tystnad. Jag tror dock fortfarande på att vi någon dag i framtiden kommer att återuppliva denna fina tradition, och som folk tillsammans fira vår siste store fältherre. Förr eller senare skall hyllningarna åter runga från Smygehuk till Gällivare: länge leve Karl XII!

P.S. I makt av min ställning som redaktör, unnar jag mig att här bifoga mitt eget bidrag till Karl XII-poesin. Tillägnad Gustav II Adolf, Karl XII och alla andra som offrat sina liv för Sverige.

Likfärd

Blint Atropos slanten singlar
och även kungar saxen når
Över norska fjällen ringlar
en tusenfoting, med en bår

Men så skarp är ej den klingan
att hon på minnets trådar rår
Sjung! Låt minnet fylla bringan
och se, de döda åter går