Vem kan, i dagens moderna samhälle, vara en troende kristen? Hur är det möjligt att bokstavligt talat tro att Gud skapade människan till sin egen avbild, när bevisen för att vi i själva verket utvecklades från aporna är så förkrossande tydliga? Och hur kan man överhuvudtaget tro att mirakel som jungfrufödelsen och återuppståndelsen verkligen skedde?

Redan år 1966 förutspådde John Lennon i en intervju att kristendomen under de kommande årtiondena helt skulle förtvina. The Beatles, menade han, var större än Jesus; i allegoriskt sinne hade det jordiska övervunnit det himmelska.

Så här i efterhand är det svårt att inte ge Lennon rätt i sin förutsägelse. Andelen kyrkobesökare i Europa och USA har i princip minskat för varje år, medan mängden människor som identifierar sig som ateister ökat.

Samtidigt är dock västerlandet oerhört mycket mer påverkat av det kristna tänkandet än vad vi själva tror. Även i de benhårdaste av ateister kan man ofta skymta spår av den kristna moralen, ofta utan att de själva är medvetna om det.

Det och mycket mer skriver historikern och journalisten Tom Holland om i den mästerliga boken Dominon. I en hisnande redogörelse för kristendomens historia går han igenom alltifrån kristendomens gamla influenser som de grekiska filosoferna, perserna och judendomen, till religionens födelse och utbredning under Romarriket, vidare genom medeltiden och häxbränningarna och via upplysningen till moderna rörelser som kvinnorörelsen och hbt-rörelsen och hur även de är påverkade av det kristna narrativet.

Hur och varför kristendomen haft ett sådant enormt genomslag, inte bara i väst utan i hela världen, är en fråga som är alldeles för stor för att ge ett tillräckligt uttömmande svar på i ens en 50 sidor lång uppsats. På samma gång kan det adekvat uttryckas genom ett enda ord: Jesus.

Till skillnad från flera andra religiösa nyckelfigurer så var inte Jesus någon härskare. Guds alldeles egen son var enligt berättelsen inget mer än en simpel snickare, och erhöll aldrig någon formell maktposition. Istället var det de härskande som spikade upp Jesus på korset och lät honom dö på ett av de grymmaste tänkbara sätt. Den bäste av oss alla dog på korset för våra synder; sviken av en av sina följare, mördad av den tyranniska makten.

När historien om Jesus öde spred sig och sedermera blev den statsbärande religionen i Romarriket under Konstantin den store, så sådde den också ett tvivel i makthavarna; tvivlet på att det verkligen var de som var de goda, och inte mannen på gatan som blev dömd till det grymmaste av öden.

Den hisnande tanken att det mycket väl kan vara den fattige tiggaren och inte den rike monarken som sitter på de gudomliga svaren finns även i andra religiösa traditioner. Dock har den aldrig utkristalliserats lika tydligt som under kristet inflytande. Och i den maximen finns också oändligt med revolutionärt stoff som gett upphov till alla de rättviserörelser som gång på gång skakat om och förändrat västvärlden.

Ett sådant exempel är abolitioniströrelsen som avskaffade slaveriet. Dagens postkoloniala akademiker påstår ofta att det är kristendomen och upplysningen som gett upphov till västerlänningars vilja att sätta sig över och förslava människor från andra kulturer. Det är en felaktig tolkning. Det finns inget unikt i världshistorien med människor som förslavat andra folkslag eftersom de ansett sig överlägsna. Det unika är en filosofi som hävdar att det är fel att göra så.

De som drev på för avskaffandet av slaveriet – vilket först skedde i Storbritannien under början av 1800-talet – var dels tänkare som var influerade av upplysningsfilosoferna, men också till stor del djupt religiösa kristna grupper. För om varje människa var skapad i Guds avbild, hur kunde då en människa ha rätt att förslava en annan? Så löd argumentet som la grunden till rörelsen.

Att upplysningen i sig var influerad av det kristna narrativet står också det bortom allt rimligt tvivel. Sitt eviga satiriserande av religionen till trots, så går det i Voltaires skrifter att hitta tydliga kopplingar till kristendomens dogmer. Hans idé att föra mänskligheten från mörkret till ljuset i en gemensam tro var blott ett eko från de universella anspråk som kristendomen, och särskilt den katolska grenen, alltid haft. Ordet katolsk betyder just allomfattande och innebär att det är en religion för alla människor som är redo att se ljuset och, för att använda en voltairesk term, bli upplysta. Någonstans verkade också Voltaire inse betydelsen av religion, när han sa att ”Om Gud inte fanns, så hade vi behövt skapa honom.”

Ironiskt nog är det ett återkommande tema att just kristendomens hårdaste kritiker gång på gång visat sig bevara och utveckla det kristna arvet. För hur var det egentligen med The Beatles sångtexter? När Paul McCartney i deras sista gemensamma singel Let it be sjöng: ”When I find myself in times of trouble, Mother Mary comes to me”, så menade han att det var hans egen moder som åsyftades. Men nog var det allt många, som Tom Holland påpekar, vars tankar fördes till en annan moder.

Ståndpunkten att vårt judeokristna arv fortfarande spelar roll och har en funktion att fylla har på senare tid populariserats av den kanadensiske psykologen och internetfenomenet Jordan Peterson. Vem hade innan hans genomslag kunnat förutspå att inspelade föreläsningar om Gamla Testamentet skulle få miljontals visningar på Youtube? Kanske är det ett bevis på att John Lennon trots allt hade fel.

Vetenskapligt sett må det vara åt skogen att tro på kreationismen snarare än evolutionen. Men som metafor är det än idag en betydelsefull maxim att varje människa är skapad i Guds avbild. Det innebär nämligen att varje enskild individ har ett gudomligt värde, och därifrån är det inte långt till att vilja avskaffa slaveriet, kämpa för alla människors lika rättigheter och åstadkomma en rättspraxis som innebär att alla medborgare står lika inför lagen. Det är ett påstående som utvecklat tänkandet, den moral och de värderingar som fötts i västerlandet under 2000 års tid, och fortsätter att göra det än idag.