Söndagen den 28:e februari 2021, var det 35 år sedan Olof Palme blev skjuten i ryggen av en okänd gärningsman. Skotten föll vid korsningen Tunnelgatan-Sveavägen i centrala Stockholm. Detta mord uppmärksammas såklart vid varje årsdag, och intresset har inte minskat trots att den sista förundersökningsledaren för mindre än ett år sedan pekade ut en misstänkt mördare.
Innan jag fortsätter denna artikel vill jag på grund av ämnets känsliga natur markera att denna text på inget sätt försöker förminska den tragedi mordet på en far, son, make, levande och kännande människa, innebär. Inte heller försöker denna text förminska det angrepp på Sverige som mordet innebar, Olof Palme var vid sin död Sveriges demokratiskt valda och legala statsminister, och med respekt för demokratin följer en grundläggande respekt för de folkvalda. Sist men inte minst röstade 45% av väljarna på Socialdemokraterna i valet 1985 och Palme var deras främsta representant. Givet att mordet var politiskt motiverat berövades dessa väljare en del av sin rätt till medbestämmande i den svenska demokratin.
Trots att mordet på Olof Palme universellt fördömts, både i Sverige och av världssamfundet, finns det dock en politisk problematik, vars udd riskeras att pekas mot den svenska högeroppositionen. Morgan Johansson gjorde på årsdagen en längre inlägg, där han jämförde hat och hot på sociala medier med “Palmehat” och där nämnde “främlingsfientliga högerns systematiska rasistiska kampanjer”. Flera av de teorier som har gjort sig populära kring Palmemordet har bottnat i ett misstänkliggörande av svenska polisen, svenska säkerhetspolisen, det svenska försvaret, svenska högerpolitiker och affärsmän, och folk som helt enkelt inte röstade på socialdemokraterna. När Stig Engström pekades ut av åklagaren Krister Petersson som misstänkt mördare nämndes att Engström “umgicks i Palmefientliga kretsar”. Med detta citat tycks åklagaren syftat på att Stig Engström bodde i en villa i Täby och umgicks därefter.
Med bakgrund av Socialdemokraternas ledning öppet säger att de tänker smutskasta den konservativa oppositionen och helt bygga sin valkampanj 2022 på angrepp mot Sverigedemokraterna, kan narrativet om Palmemordet beroende på sin vinkling bli direkt farligt. Jag vill i denna artikel därför kasta ett annat ljus på Palmemordet och belysa andra perspektiv. Perspektiv på begreppen “Palmehat” och “Palmefientlig”, perspektiv som synar det haveri som den socialdemokratisk regeringen och dess informella etablissemang stod för, och perspektiv på varför personer ur den “svenska högern” regelbundet pekas ut som Palmes mördare.
“Palmehat” och “Palmefientlig”’
I varje demokrati finns det en potent opposition, likaså i Sverige. Under de två separata tidsperioder som Olof Palme var statsminister (1969-76 och 1982-86) var C, M och Fp i opposition och kommunisterna var dörrmatta. Varför den svenska oppositionen kom så dåligt överens med just Palme är en intressant fråga och begreppet “Palmehat” beskriver kanske inte hela sanningen. Om man kallar Svenska arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt Näringsliv, för “ondskans och illviljans kolportörer” bidrar man onekligen till att skapa en hätsk debatt. Det är även välkänt att Palmes hårda ton i slutdebatten mot Thorbjörn Fälldin fick honom att framstå som elak och bidrog till att förlorade att han valet 1976.
Palme förde en kontroversiell politik. I fallet med löntagarfonder trodde han inte ens själv på det politiska förslaget, men valde att kämpa för det i alla fall. Likväl hade han ingen förståelse för den indignation som hans politik väckte, utan slog tillbaka otroligt hårt. Övertrampen kom från båda håll helt enkelt och de av Palmes mer positiva internationella ställningstaganden hade ingen nämnvärd effekt på den polarisering som skapats i Sverige.
“Palmefientlig” är ett vagt begrepp som får en stor del av sin betydelse av kontexten den används i. Begreppet kan därför anses ha två helt olika betydelser beroende på om man avser en person som ogillade löntagarfonder och den hårda retoriken vilket med den fördes fram, eller en person som genuint hatade en statsministern så mycket att han ville mörda honom och riskera att åka fast för det. Att blanda ihop dessa betydelser är antingen genomidiotiskt eller rakt ohederligt.
Hatet från vänster
Den enda organisationen som bevisligen har planerat och stått i begrepp att utföra ett dåd mot en medlem i en svensk regering tillika socialdemokratisk sådan är den kommunistiska terrororganisationen Rote Armee Fraktion. Dådet som planerades var en kidnappning av Anna-Gretha Leijon, tänkt att hållas som gisslan för att tvinga Västtyskland att släppa flera av RAFs medlemmar. Det fanns också ett erkänt hämndmotiv: Leijon hade varit invandrarminister i den socialdemokratiska regering som satt fram till 1976 och därmed varit ansvarig för att flera skadade RAF-terrorister utvisades till Västtyskland kort efter gisslandramat på Västtyska ambassaden 1975. På grund av detta ansågs det kanske också passande att Leijon under tortyrmässiga förhållanden skulle transporteras genom att pressas ned i en minimal trälåda.
Lyckligtvis fick Säkerhetspolisen nys om planerna, och de inblandade dömdes för försök till människorov. Ur ett moraliskt perspektiv vore nog mordförsök en bättre rubricering. Att pressa ihop en kropp så pass mycket leder antagligen till döden genom kvävning eller blodstockning. Om Leijon överlevt detta hade hon likt Hanns-Martin Schleyer (ordföranden för tyska arbetsgivareföreningen) som kidnappades av RAF samma år, antagligen mördats efter att den Västtyska regeringen vägrat förhandla. Värt att påminna om är också att de flesta som dömdes för det planerade dådet var svenskar och att det bland dåtidens kommunister fanns en stark ideologisk fientlighet mot socialdemokratin och dess representanter. Just RAF avfärdades dock som ansvariga för Palmemordet av både tysk och svensk polis.
Med bakgrund av detta är det väldigt märkligt att motivet “Palmefientlig” har förknippats så pass hårt med den svenska högern och de klassiskt högervridna delarna av statsapparaten. Kanske har media aktivt valt att spä på denna ensidiga bild.
Mordet på Sveriges statsminister
Sveriges statsminister är som bekant chef för regeringen och regeringskansliet och därmed också den i särklass viktigaste politikern i Sverige. Förutom sitt ansvar över det dagliga styret av vårt rike har även statsministern ett än mer avgörande ansvar under kris och krig. Genom vår regeringsform är regeringen också knuten till statsministern personligen; det uppstår en svår sårbarhet om riket plötsligt förlorar sin statsminister och denna sårbarhet blir också extra farlig i den händelse det sker på en okänd aktörs initiativ.
Mot bakgrund av den hotbild som fanns mot regeringen, bland annat i och med RAFs planerade attentat, är därför märkligt att personsäkerheten för de enskilda statsråden inte togs på större allvar. Statsministern hade livvaktsskydd efter planering och begäran, men inget permanent skydd dygnet runt. Kvällen den 28e februari valde makarna Palme att oplanerat gå på bio och hade därför behövt begära att livvakterna reste hemifrån för att närvara. I teorin var väl detta inget problem, men nu tyckte makarna Palme, som säkert var mycket sympatiska privat, att det var lite väl fräckt att från ingenstans ringa och begära att familjefädrar skulle lämna sina familjer på fredagskvällen för att ta sig in till Stockholm. Istället tänkte paret att eventuella attentatsmän ändå inte skulle veta att de var ute. Paret Palmes agerande var mänskligt och uppenbarligen borde livvaktsskyddet lagts upp på ett sätt som inte gjorde statsministern till en fånge i sitt eget hem vissa tider på dygnet. Som jag ska berätta senare fanns det också dåliga rutiner för hur nivån av personskydd för samtliga statsråd skulle öka i händelse ett dåd.
Om nu statsministerns mördas, krävs ett proaktiv agerande för att förekomma och säkra mot ytterligare angrepp. För att förhindra politisk instabilitet måste skuldfrågan också lösas snabbt.
Mot denna bakgrund är den insats som ägde rum natten mellan den 28 februari och 1 mars till följd av mordet på Palme under all kritik. Både på den rent polisiära nivån, men också i fråga om kuppberedskap. Eftersökning och jakt på gärningsmannen kom igång för sent, ett alldeles för litet område kring brottsplatsen avspärrades. De kringliggande polismyndigheter som på den tiden fanns i Stockholms län meddelades inte heller. Exempelvis så fick Nackapolisen reda på att statsministern hade mördats först när finansminister Kjell-Olof Feldt ringde och begärde poliseskort. Inga vägspärrar sattes upp vägarna till och från Stockholm, inte ens på E4:an. Först två timmar efter mordet hade ägt rum blev försvarsstaben meddelad och då genom försvarsattachén i Washington.
Mordet på Socialdemokraternas ledare
Mordet på Sverige statsminister var också ett mord på socialdemokraternas ledare. Därför blev det också inramat som ett “angrepp på den svenska socialdemokratin” snarare än ett angrepp på Sverige statsskick. Med den inramningen så var det inte tal om att kritisera den socialdemokratiska regeringen och inte heller tal om att ge åtminstone Justitieministern och Försvarsministern sparken för det otroliga misslyckande som nyss hade ägt rum från den svenska säkerhetsapparatens sida. Dessutom kunde den polischef som var högst ansvarig för polisens havererade beredskap, den lojale länspolismästaren Hans Holmér, tillsätta sig själv som spaningsledare för utredningen. Att en polischef tillsätter sig själv som spaningsledare är högst olämpligt redan det och Holmér hade dessutom ingen erfarenhet av spaningsarbete. Länspolismästaren löd på denna tid under länsstyrelsen som i sin tur lyder under regeringen. Hans Holmér kunde alltså både sitta kvar och göra detta övertramp med den socialdemokratiska regeringens goda minne.
Den spektakulära men likväl tragiska fars som Holmérs tid i utredningen skulle bli tilläts fortgå i ett helt år innan han 1987 tvingades avgå. Under loppet av de två kommande åren skulle så även två socialdemokratiska justitieministrar avgå. Först ut var Sten Wickbom, som avgick efter att spionen och landsförrädaren Stig Bergling hade flytt under en permission under omständigheterna som hämtade från en pilsnerfilm. Den andra justitieminister som fick gå var Anna-Greta Leijon som vi bekantade oss i ett tidigare stycke. Hon var ytterst ansvarig för att privatspanare vid namn Ebbe Carlsson kunde intrigera sig in i utredningen och med polisens hjälp försöka smuggla in olaglig buggningsutrustning.
Både Hans Holmér och Ebbe Carlsson ansågs som lojala och pålitliga av Socialdemokraterna, och de hade båda skaffat sig betydande kontakter inom partiet. Tyvärr kunde de därför också skaffa sig otillbörligt inflytande inom de delar av staten som egentligen ska vara opolitiska.
Värt att nämna är också att Hans Holmér tidigare hade varit chef för SÄPO, ett utnämnande som av hans företrädare påstods vara politiskt motiverat.
Lisbet var fru till Olof Palme och ansågs vara nyckelvittne i mordet då hon hade stått alldeles bredvid honom när skottet föll och sedan blivit beskjuten själv. Hon pekade slutligen ut Christer Pettersson som den mannen hon hade sett strax efter att hennes make sköts ihjäl.
Det är numera allmänt accepterat att den minnesbild hon hade av gärningsmannen var omedvetet konstruerad av de uppgifter som kom från media och från en havererad brottsutredning. Antagligen såg hon aldrig ens gärningsmannens ansikte.
Till historien hör också att Pettersson inte insåg allvaret i situationen förens han redan var utpekad och därför underlät att skaffa en försvarare i tid. Pettersson dömdes i en oenig tingsrätt men friades i hovrätten.
Christer Pettersson var en brutal våldsverkare som orsakade stort mänskligt lidande under sitt tragiska liv. 1971 dömdes han för dråp efter att jagat ifatt en man och sedan stuckit honom två gånger i bröstet med en lång bajonett. Brotten han begick resulterade i närmast respektlöst milda domar. Att personer som Christer Pettersson inte inkapaciterades genom långa fängelsestraff utan istället fick fortsätta orsaka trauman för sina medmänniskor måste ändå skyllas på det parti som mellan 1936 och 1986 hade innehaft makten i sammanlagt 44 år. Även om Pettersson numera är avskriven som misstänkt i mordet, hade det definitivt underlättat för utredningen om han suttit inne den 28e februari 1986.
Slutsats
Att vår statsminister mördades är en nationell tragedi, men Olof Palme var aldrig en landsfader eller enande figur. Den splittring som fanns under hans tid kan till stor del härledas till hans egen retorik och hans eget agerande. Socialdemokraterna får se honom som en martyr så mycket de vill. När detta påstådda martyrskap används i debatten på ett orimligt sätt måste vi dock säga ifrån. Vi kan heller aldrig någonsin låta de illa underbyggda anklagelserna mot den “palmefientlige” (Täbymoderaten) Stig Engström bli en källa till kollektiv skuld mot den svenska högern eller konservativa.
Nu när det gått 35 år sen mordet kanske vi på allvar skulle börja diskutera den brist på kompetens och seriositet som de socialdemokratiska regeringarna har visat i flera decennier rörande Sveriges säkerhet; eller varför inte diskutera det faktum att Socialdemokraterna vägrar se sin del av skulden för ett polariserat samhälle? Slutligen verkar det också aktuellt att ifrågasätta hur Socialdemokraterna säkrar sitt inflytande i självständiga myndigheter genom att tillsätta personer utifrån lojalitet snarare än kompetens, och vilka konsekvenser detta får.
Om Socialdemokraterna väljer att tillägna Olof Palmes eftermäle en större politisk betydelse är det vår uppgift att ifrågasätta och utmana.