Ibland räcker det med att en enskild individ lyfter lite på locket, för att ett helt samhälle ska börja diskutera en fråga som under flera års tid varit tabu. Ungefär det var vad som hände i Sverige denna månad när den biträdande rikspolischefen Mats Löfving i ett uttalande i Ekots Lördagsintervju slutligen på allvar tog upp frågan om kriminella släktbaserade nätverk i Sverige, så kallade ”klaner” som enligt hans uppfattning kommit till Sverige enbart för att syssla med brott.
Efter att Löfving lyft på locket ville plötsligt alla – politiker, debattörer och opinionsbildare – diskutera fenomenet klaner. Det som för bara några år sedan hade varit fullständigt otänkbart att ta upp i debatten utan att bli brunsmetad eller anklagad för att fiska i grumliga vatten var nu ämnet på allas läppar.
Men hur är det egentligen med kännedomen kring fenomenet klaner och kriminella släktbaserade nätverk? Är det här verkligen något som landets medborgare gått runt och varit glatt okunniga om i 40 års tid, då de första klanerna, enligt Löfving, ska ha kommit till Sverige?
För den som bor i Stockholms innerstad, bara konsumerar nyheter från Public Service och vars bekantskapskrets enbart består av hippa mediemänniskor kan så mycket väl vara fallet, men för den som försökt vidga sin horisont bara en aning finner jag det osannolikt att Löfvings påståenden kommer som en fullständig chock. I min egen hemkommun Sollentuna har förekomsten av kriminella släktbaserade nätverk varit allmän kännedom under hela min uppväxt. Att påpeka det för en väletablerad Sollentunabo med bara någorlunda lokalkännedom vore knappast några världsomvälvande uppgifter. I somras pratade jag också med en vän från Varberg som även han var fullt medveten om existensen av släktbaserade nätverk i sin egen hemkommun.
Inte heller i debatten har det rått brist på opinonsbildare som velat lyfta frågan om klanstrukturer i Sverige. Bland annat utmärker sig journalisten Per Brinkemo, som skrivit böckerna Mellan klan och stat : Somalier i Sverige och Klanen tillsammans med Johan Lundberg. För den sistnämnda boken blev både han och Lundberg anklagade på Aftonbladets kultursidor för att främja främlingsfientliga krafter. Brinkemos långa engagemang i svenska-somaliska föreningar och fördjupningar i integrationsfrågor var tydligen inte ett tillräckligt skydd från en sådan brunsmetning.
En existerande klan behöver verkligen inte vara kriminell. Och en person inom en kriminellt belastad klan är inte heller per automatik kriminell själv bara för att vederbörandes släktingar är det. Däremot står klanstrukturen som sådan i bjärt kontrast till den rättsstat som vuxit fram i moderna samhällen. I klansamhället löser man rättsliga tvister mellan familjer eller inom den egna släkten istället för via staten, vilket i värsta fall renderar i så kallad blodshämnd eller hedersmord som i fallet Fadime år 2002. Av den anledningen är klanvälden ett hot mot rättsstaten, eftersom de utgör ett parallellt rättssamhälle som inte omfattas av Sveriges lagar. När man väl känner till de kulturella skillnaderna så krävs det inget geni för att komma fram till den slutsatsen.
Så varför har det då varit så oerhört svårt för politiker, och de flesta opinionsbildare, att lyfta frågan kring kriminella klaner? I sina politiska memoarer Alla dessa dagar skriver Kjell-Olof Feldt, Sveriges finansminister under Palmes och Ingvar Carlssons regering, att ”När obehagliga saker behöver uträttas är det oftast för tidigt – ur politisk synpunkt. Och när de kan uträttas är det oftast för sent – ur ekonomisk synpunkt.”
Samma andemening gäller nog inte bara inom finanspolitiken, utan tyvärr också i rättspolitiken och alla andra känsloladdade politiska områden. Politiker tenderar att blint hyra sina åsikter av media. Likt ett gäng döda fiskar följer de med strömmen i det senaste mediedrevet, för att på så sätt slippa få strålkastarnas obarmhärtiga ljus riktat mot dem själva. Tidningarnas kultursidor reflekterar dock sällan den breda befolkningens åsikter – snarare utgör de en ytterst liten, om än högljudd, minoritet.
Nu ska jag dock inte vara surmulen och hävda att allt är för sent, utan välkomnar istället att Löfving äntligen lyfte på locket till kastrullen innan det kokade över. Förra veckan erkände till och med Stefan Löfvén, om än i mycket försiktiga ordalag, att en väldigt hög invandring kan medföra ökad kriminalitet. Därefter påpekade statsministern att det dock är väldigt viktigt att vi inte kopplar kriminalitet till hudfärg.
Självklart ska Sverige inte börja ägna sig åt rasprofilering; och så har inte heller skett, eftersom diskussionen hela tiden har handlat om just kopplingen mellan klan och kriminalitet, inte mellan etnicitet och kriminalitet. Statsministerns uttalande får honom därför inte att framstå som Martin Luther King – snarare som Don Quijote.
Det viktiga är också att den svenska debatten inte återigen fastnar i någon absurd sorts metadiskussion kring vilka begrepp som bör användas. Ett embryo till det kunde skymtas i Löfvings intervju i Agenda i söndags, där intervjuaren inledde med att fråga om det verkligen var rätt att använda begreppet klan istället för exempelvis maffia. Frågorna påminde lite om debatten kring no-go-zoner för några år sedan, där debatten kom att handla om no-go-zoner verkligen var rätt begrepp att använda och missade därför kärnfrågan: att det finns områden i Sverige idag som blåljuspersonal har svårt att rycka ut till.
Till Löfvings heder svarade han barskt att det där med begrepp inte var så viktigt för honom som polis, och att hans fokus låg på att lösa verkliga problem. Det är en sund inställning som fler människor bör ha. För om vi inte kan tala om ett problem ärligt och öppet riskerar vi att inte kunna lösa det innan det är för sent – ur en samhällelig synpunkt.
