Alice Teodorescu Måwe är min absoluta favorit bland Sveriges opinionsbildare, och hennes artiklar är nästan alltid en viktig källa till inspiration. Beskedet att hon nyligen börjat jobba hos Expressen tog jag därför emot med blandade känslor. Det känns positivt att hon nu når ut till en bredare skara läsare, men också negativt att jag själv nu på ett eller annat sätt måste finansiera en skräptidning för att få läsa hennes texter.
Det är just på grund av min respekt för Teodorescu som jag känner mig manad att kommentera och kritisera hennes premiärartikel för Expressen https://www.expressen.se/ledare/alice-teodorescu/nya-barnfattigdomen-visar-pa-sveriges-misslyckande/. Artikeln innehåller ett flertal vurpor och illustrerar perfekt varför den svenska högern inte klarar att ta ledningen trots de stora problem Sverige dras med. Artikeln har namnet “Fattiga barn blev följden av de öppna gränserna” och utgår från SCB:s senaste rapport om fattigdom i Sverige. Sedan 1990 har andelen av befolkningen med låg ekonomisk standard ökat från 8% till 15%. Idag lever 12% av den svenskfödda befolkningen med låg ekonomisk standard, samtidigt är motsvarande andel för de utrikes födda 31%.
Till att börja med måste vi klargöra att “låg ekonomisk standard” är ett relativt mått på fattigdom. Ekonomisk standard räknas ut genom att hushållens sammanlagda disponibla inkomst justeras för hushållets storlek och sammansättning. Gränsen för låg ekonomisk standard sätts sedan vid 60% av medianen.
Att jämföra dagens relativa fattigdomsnivå med den som var 1990 och till och med på 70-talet innebär i sig själv viss problematik. Den generella realinkomsten ökat i Sverige vilket innebär att en fattig i dag har det bättre ställt än vad den hade 1990. Förvisso har de med lägst ekonomiskt standard haft en sämre ökning av sin realinkomst än resten av befolkningen. Detta är främst ett resultat av att både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genom skattesänkningar försökt göra det mer lönsamt att både utbilda sig och arbeta i Sverige. Att en högerdebattör som är så väl förtrogen med detta fortfarande använder ett mått på ekonomisk jämlikhet för att främja ett narrativ om tilltagande fattigdom i Sverige är redan det uppseendeväckande och kontraproduktivt.
I denna reella inkomstökning räknar vi dessutom inte in den enorma förbättring av samhällsservice som skett i Sverige sen 1990-talet. Hur vi än klagar kommer vi till exempel inte ifrån att vår sjukvård idag kan bota och ge en förbättring av livskvalitet och överlevnadschanser i fråga om i flera olika skadetillbud och sjukdomar. En diskussion om svensk levnadsstandard är inte saklig såvida vi inte tar hänsyn den enorma samhällsservice vår befolkning har rätt till och de förbättringar som faktiskt skett.
Det har såklart gjorts omprioriteringar i bland annat vården, och när vänstern kritiserar de dyra satsningar som gjorts på bland annat Nya Karolinska bör de fråga sig varför Region Stockholm uppfattar ett ökat behov av specialiserad traumavård. Kan det måhända ha något att göra med de senaste decenniernas misslyckade invandrings och integrationspolitik?
Än så länge har jag endast diskuterat det relativa, och jag vill gärna också redovisa vilken siffror som egentligen utgör gränserna för “låg ekonomisk standard”. Som sagt går gränsen för låg ekonomisk standard 60% procent av medianen. För ensamstående innebär detta en disponibel inkomst på 13.000 kr i månaden; där ett hushåll med två vuxna och två barn innebär det i sin tur en disponibel inkomst på 32.000 kr i månaden. Dessa inkomster motsvarar egentligen en oerhört hög materiell standard både internationellt och historiskt sett. Detta är såklart bara en gräns, men 45% av de i Sverige som har en “låg ekonomisk standard” fortfarande har en disponibel inkomst som ligger på mellan 50% och 60% av medianen.
Med bakgrund av dessa siffror väljet alltså Alice Teodorescu rubriken “Fattiga barn blev följden av de öppna gränserna”. Vem som helst med en någorlunda korrekt uppfattning om de svenska förhållanden som jag redogjort för och med en någorlunda bra uppfattning om situation som råder i de länder som dessa barn kommer ifrån förstår vilken enorm förbättring av levnadsstandard som möjligheten att komma hit har inneburit för dem.
Därför är denna rubrik och det försök till invandringskritiskt som den introducerar är så pass bristfälligt att de lätt plockas isär av en politisk motståndare om väljarna inte redan gjort det själva. De människor som Teodorescu berör med sin text har det mycket bättre här än någon annanstans och det är fånigt att påstå att det är just för invandrarnas egen skull som invandringen behöver strypas.
Teodorescu introducerar en diskussion om vad ett barn påverkas mest negativt av, att ha en förälder som städar andras toaletter eller att ha en förälder som inte jobbar alls. Diskussionen missar dock det absurda i att barn och unga inte reflekterar över varför de inte kommer att svälta och varför de fortfarande kan gå i skolan och fortfarande har tillgång till sjukvård även när deras föräldrar är arbetslösa, något som inte ens är självklart i hela västvärlden. Vi ska aldrig någonsin bygga upp argument eller narrativ på att de är dessa barn och unga är offer. För det är just den sortens narrativ som i slutändan leder till att ungdomar som begår rån och försöker tjäna snabba pengar på kriminalitet ursäktas med att även de vill ha märkeskläder och fina mobiler. De har allt förutom lyxkonsumtion, och om dessa unga inte hade fått komma till Sverige hade de bott i ett land där de riskerar hårda straff för att ens ha stulit till mat för dagen.
Teodorescus artikel mynnar slutligen ut att vi måste ändra skattesatser och bidragssystem för att gör det mer lönsamt att jobba. Det finns självklart många argument för att förändra Sveriges sociala skyddsnät och skattesystem, men ska anpassning för att hantera människor som väljer att komma hit vara ett av dessa? Det finns de som vill ge ett tydligt ja som svar på den frågan, och de råkar vara samma personer som tycker att Britt-Marie 45 ska förlora sin anställningstrygghet. Många inom högern gjorde sig roliga över CUF:s osedvanligt osympatiska stil; men i själva verket spökar förbundets tankegångar fortfarande inom hela borgerligheten. Man anser att svenska samhället och den sociala trygghet som vi vant oss vid ska förändras och anpassas för ungdomar och invandrares skull.
Trots att Teodorescu tappert försöker göra upp med arvet från “nya moderaterna” och Fredrik Reinfeldts “Öppna era hjärtan” är det därför uppenbart att hon misslyckas. Detta arv lever kvar genom att fokuset ständigt hamnar på hur det svenska samhället är skyldigt att förändra sig för att kunna integrera människor som kommer till Sverige. Detta arv kommer varken gynna ett konservativt block eller Sverige.
Det är här John F. Kennedys annars uttjatade citat återigen gör sig aktuellt: “Ask not what your country can do for you – ask what you can do for your country”. Om högern önskar återta kontrollen över det invandringspolitiska narrativet måste detta citat och dess innebörd vara ett mantra som genomsyrar den framförda retoriken och argumentationen. Fokuset måste ligga på individens förmåga att förstå sin plats i samhällsgemenskapen och att förstå sina skyldigheter gentemot samhället. Självklart ska ett samhällssystem som inte fungerar också reformeras, men dramatiska reformer av ett system, oavsett om vem som byggde det, kommer skapa instabilitet och otrygghet.
Vi bör låta samhället reformeras oss, och se om det räcker - innan vi reformerar samhället, och tvingas utstå decennier av smärtsamma transitionseffeker
