För några veckor sedan publicerade Konservativa Förbundet en grafisk illustration av förbundsstyrelsens ideologiska hemvist, varvid det visade sig att jag tillhör Konservativa Förbundets vänsterflygel. Första maj är som bekant arbetarrörelsens dag, och den redliga svenska arbetarklassen till ära tänkte jag därför författa en liten text till mitt och den konservativa mitten-vänsterns försvar.

Först och främst är dock en mer allmän kommentar på sin plats. Vad denna bild framförallt åskådliggör är nämligen den fantastiska spännvidd som finns inom förbundet. På kort tid har vår rörelse mobiliserat en konservativ koalition, vars ideologiska bredd saknar motstycke i svensk politisk historia. Konservativa Förbundet är den konservativa studentrörelsen, vars människofiskare slängt ut ett nät i varje konservativt hav.

Alla erfar dock inte samma glädje som jag över denna utveckling, och bland somliga inom högern haglar hånet över att människor med min (samt i mindre grad förbundsordförande Julian Kroons och förbundssekreterare Vladimir Jezdics) samhällsåskådning styr Förbundet. Ett smakprov på förtrytelsen kommer från Legalizepink, som kommenterade bilden med ett tvåstavigt invektiv.

Legalizepink är för er som inte vet en borgerlig ungdomsprofil, vars humorproduktion kortfattat går ut på att photoshoppa in Stefan Löfvéns ansikte på prins John från Disneys Robin Hood. Genom att enformigt upprepa detta tema erhåller kontot en aldrig sinande ström av likes från CUF- och LUF:are, som betraktar dessa briljanta karikatyrer som höjden av politisk satir. Bland resten av svenska befolkningen är entusiasmen tyvärr svalare.

Sista meningen i stycket ovan leder mig osökt tillbaka till artikelns huvudtema, ty när jag nu övergår till att diskutera den konservativa mitten-vänstern, är det just den svenska befolkningen jag vill åberopa till mitt försvar. På den politiska skalan ovan befinner jag mig nämligen i minoritet, men opinionsundersökningar som tillfrågar svenska folket visar en radikalt annorlunda bild. Låt mig ge några exempel:

Enligt den senaste SOM-undersökningen anser 50% av svenskar att det är en dålig idé att minska storleken på den offentliga sektorn, samtidigt som 64% vill förbjuda vinstuttag i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Vidare tyckte 59% att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, och 58% ville förbjuda ansiktstäckande slöja på allmän plats. Sist men inte minst ville 54 % behålla monarkin (mot 20% som ville avskaffa), medan 51% tyckte det var ett bra förslag att införa sex timmars arbetsdag (se för allt det sagda SOM, Svenska trender 1986-2020, s. 43 ff.)

Dessa siffror talar ett tydligt tungomål, och vad de säger är att svenska folket är utpräglat socialkonservativt; eller annorlunda uttryckt, folket tillhör den konservativa mitten-vänstern. Det finns en massiv vedervilja mot den enorma invandringen, mot de slappa straffen och mot den vanvördiga behandlingen av vår gemensamma kultur. Samtidigt är stödet för välfärdsstaten grundmurat, och få svenskar stöder ytterligare privatiseringar av den offentliga sektorn.

Ju fler enkäter man läser, desto fastare blir denna bild. I årets Förtroendebarometer toppade exempelvis Systembolaget undersökningen, och utgjorde den enskilda samhällsinstitution svenskarna kände allra djupast förtroende för. Svenska folket hyser med andra ord större förtroende gentemot Systembolaget än gentemot landets domstolar (se Förtroendebarometern 2020, toppen). Trots detta propagerar stora delar av unghögern envetet för att omvälva en samhällsinrättning, som av allt att döma fungerar alldeles utmärkt precis som den är.

Ännu anstötligare idéer ägnar sig dock den högerorienterade tankesmedjan Timbro åt att hamra ut, och resultatet av smidet är ofta Sveriges minst genomtänkta tankar. För några dagar sedan släppte Timbro exempelvis en rapport av jur. stud. Oskar Qvarfort, vari vederbörande föreslår dels att högre lärosäten ska få möjlighet att ta ut en betänklig studieavgift på sisådär flera tiotusen kronor per läsår, dels att studiebidrag ska slopas.

I ett svep skulle denna "reform" förvandla högre utbildning till en fråga om plånbok snarare än om individuell begåvning, till landets och universitetens förfång. Under sådana omständigheter hade i vart fall jag tvekat inför att ta steget in i akademin, och då har jag ändå relativt goda förutsättningar, med goda betyg och snälla föräldrar samt farföräldrar som stöttar mig. Om Qvarforts förslag blev verklighet hade åtskilliga av mina mycket begåvade vänner tvingats avstå från att utbilda sig. För att adekvat uttrycka mina känslor inför detta, låter jag den konservative poeten Verner von Heidenstam tala:

"Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar."

Precis som jag skrev förut existerar dock stort utrymme för olika åsikter i vår koalition. Min patosfyllda utläggning ovan får inte missförstås som Konservativa Förbundets eller styrelsens slutgiltiga dom, varemot talan ej får föras. Den som vill privatisera Systembolaget eller införa studieavgifter får argumentera för sin sak; varför inte i Konservativ Debatt? Problemet är inte åsiktspluralismen inom den konservativa rörelsen. Den är som redan nämnts en styrka, i vart fall så länge den finns relativ enighet kring kärnan.

Problemet är att den åsiktsströmning som är i pytteliten minoritet bland folket, påfallande ofta uppför sig som att den (närmast av urminnes hävd) villkorslöst åtnjuter bestämmande inflytande bland oss. De allra flesta svenska arbetare ogillar bevisligen rekordinvandringen och den tilltagande våldsbrottsligheten som Socialdemokraternas politik frambesvärjt. Är det däremot konstigt att de ändå tvekar att byta block, när många inom högern verkar ta för givet att en ny borgerlig regering kommer att sälja halva Sverige till riskkapitalister, och sedan pantsätta andra halvan till EU? Hur många unga konservativa från blygsam bakgrund tror du uppskattar Timbros idé (som knappt en själ från borgerligheten hitintills helhjärtat kritiserat) om att lasta dem med ännu tyngre skuldbörda efter examen?

Poängen är att högerns privatiseringsivrare måste begripa att de vad folkviljan anbelangar är i kraftig minoritet, och därtill begripa att deras ställning faktiskt påkallar ödmjukhet. De som vill ha ekonomiska högerreformer kommer självfallet inte att gå helt lottlösa vid ett regeringsskifte; det finns gott om idéer (exempelvis rörande välbetänkta skattesänkningar) som definitivt bör bli verklighet. Men däremot måste vi redan nu klart och tydligt slå fast att den ekonomiska högerns vilda fantasier om att förvandla Sverige till ett Ronald Reagan-USA i miniatyr inte kommer att bli verklighet i händelse av ett regeringsskifte.

Till yttermera visso står det klart att de nyktrare delarna av liberalvänstern betraktar den konservativa mitten-vänstern som sin farligaste politiska motståndare. Socialdemokraternas nya husgud Thomas Piketty spenderar hela kapitel sexton i sin nya bok Kapitalet och ideologin (2019) med att varna för vilket gigantiskt hot den "socialnativistiska fällan", d.v.s. den konservativa mitten-vänstern, utgör mot den vänsterliberala globalistiska drömmen.

Den ekonomiska liberalhögern räds han däremot inte överhuvudtaget. Den är redan ruggigt impopulär, och aktivt i färd med att göra sig själv ännu mer illa omtyckt. Jag håller inte med Piketty om mycket, men han har i alla fall bemödat sig med att faktiskt förstå de centrala konfliktdimensionerna; och det är mer än vad man kan säga för vissa inom högern.

Avslutningsvis vill jag än en gång framhålla att Konservativa Förbundet samlar en bred koalition. Diskussionen kring viktiga ekonomiska frågor får absolut inte tystna, och syftet med förevarande artikel är inte heller att tysta dem som är i minoritet. Vad denna första maj-hälsning ytterst syftar till är snarare att framhäva vikten av att vara lyhörd och ödmjuk inför folkviljan snarare än att ringakta eller nonchalera den. I en demokrati är det nämligen alltid folket som fäller avgörandet i politiska frågor. Det är folket – inte våra egna döda idéer – som vi tjänar.