Den mentala hälsan har varit ett besvärande problem redan innan pandemin och fortsätter vara det under samhällets nuvarande omständigheter, men det finns minst sagt djupare strukturella problem att åtgärda än att endast peka på den nuvarande sociala isoleringen.

I och med den teknologiska utvecklingen och det följande ekonomiska välståndet har människor blivit mer friare än någonsin att agera självständigt, utan familjens eller lokalsamhällets inblandning. Det konservativa förhållningssättet till den totala friheten är att sökandet av konstant glädje leder till elände. Utan gemenskap och självuppoffring återstår endast människans tillfredsställande av sina mest impulsiva begär. Moralen, dygden och djupare syfte bortprioriteras.

Dagens samhälle tar inte tillvara på alla människors unika potential utan värderar saker som till sin natur endast är begränsade till en liten minoritet av befolkningen. I media finns ett ständigt och återkommande budskap om att vi som konsumenter bör skaffa oss de dyrare bilarna och märkeskläderna. Detta leder i sin tur till att ungdomen antingen kommer känna avund eller sorg på grund av sina begränsade materiella tillhörigheter. Vi har i den liberala världsordningen tappat meningen med livet.

Dagens ungdomar växer upp med uppfattningen av att vi alla har chansen till att bli miljonärer, skådespelare, influencers och musiker. Så är givetvis inte alltid fallet och det är vid ögonblicket de inser detta som många utav dem blir nedstämda av att just de inte var undantaget. Många börjar då se vårt samhälle för vad det egentligen är, ett samhälle där den materiella rikedomen har blivit central för människors prestige och möjlighet att bli uppskattade av sin omgivning.

I framtiden krävs det att alla i samhällsapparaten tar sitt kollektiva ansvar när det kommer till att uppmuntra kommande generationer till att ha ambitioner utanför det som tillbringar kändisskap. Vi behöver även som samhälle se till att förse framtiden med självständiga och självsäkra vuxna med en tillhörande ljus framtid framför sig, en vuxen som anammar ansvar och arbetar för att förbättra sin omgivning.

Vi behöver formulera detta till nuvarande och kommande generationer för att motarbeta de liberala idéströmmningarna av den Amerikanska drömmen som har i sin grundsyn att alla skulle kunna åstadkomma allt. Vi hör detta budskap överallt i olika format, det är minst sagt ett vackert budskap men ett farligt sådant. Om du lever i en värld där du har oändliga möjligheter och förutsättningar men ändå känner att du inte når din fulla potential kommer du i all evighet att känna hopplöshet och besvikelse av att inte ha uppnått dina mål.

Vi måste förflytta vårt fokus från det extraordinära till det ordinära, alla har sitt syfte men syftet är inte det samma för alla. Faktum är att de allra flesta utav oss inte är ämnade till att vara ledarna av världens nationer. Självklart är det bra att vara ambitiös i sina målsättningar, det har vi idag minst sagt ingen brist på. Det farliga är dock att vi nu befinner oss i en situation där allt för många söker sig till samma höga status.

Sverige är ett skräckexempel gällande socialt välmående och folkhälsa till följd av att vi sätter orimliga krav på oss själva. I praktiken när våra liv är nästintill garanterat till att vara ordinära. Detta "misslyckande" leder till att många ungdomar vänder sig till antidepressiva läkemedel eller i vissa fall hamnar i allvarligt missbruk.

Vi måste hitta ett sätt att värdera människor på som inte innebär att vi korrumperas av materiella tillgångar. Vi behöver acceptera vår situation och göra det bästa av våra nuvarande förutsättningar. Man är inte sitt jobb, man är inte hur mycket pengar man har på sitt bankkonto. Man är inte bilen man kör. Man är inte sedlarna i plånboken.

Alla jordens samhällen speglas i vad som förmedlas i dess populärkultur och i dagsläget ser vi hur individens strävande efter det materialistiska går i kontrast med etik, humanism och därmed andra människor. Samhället är mer än bara enskilda individer vars enda mål i livet är att gynna sig själv.

Det självcentrerade argumentet om att “Jag gråter hellre ut i min Audi än på bussen” tar heller inte i beaktning att de förmögna med sina bilar och märkeskläder försöker kompensera för statusen och uppskattningen de saknat från andra. Denna status lockar endast till sig folk som vill ta del av tillgångarna, inte efter dig som person. Att du gråter ut i en Audi tillbringar dig inte mer glädje än att du gråter ut på bussen, det är fortfarande du som gråter trots dina materiella tillgångar.

Vi måste se bortom det materiella och förankra oss med våra medmänniskor oavsett vår sociala klass för att värna om alla medborgarnas välmående och den nationella sammanhållningen. Fokuset i samhället och för oss konservativa bör vara att främja dygd och värna det ordinära, detta är av yttersta vikt under rådande tider då ungdomens välmående påverkas alltmer negativt. Vi måste som samhälle återskapa de gemenskapsband som tidigare gav unga tydlig vägledning, syfte och motivation till att drömma om mer realistiska drömmar och på kuppen skapa välmående, nöjda och glada medborgare i samhället.

Linus From