Titus Livius är en av romarrikets mest fascinerande historiker. Han är intressant för oss i dag av flera skäl. Dels för sitt lättillgängliga och medryckande sätt att berätta om den romerska historien men också för den inblick han ger oss i mer än två tusen år gamla tänkares sätt att förhålla sig till politik och samhälle.

Han föddes under mitten av det sista århundradet före Kristus och kom ursprungligen från vad som i dag är staden Padua i nordöstra Italien. Under majoriteten av sitt liv verkade han som författare och historiker i kretsarna kring det romerska hovet. Titus Livius’ historieintresse var på inget sätt unikt utan snarare verkade i en lång tradition av historieskrivare. Som så mycket annat kom förebilderna inom det romerska livet från Grekland. De stora favoriterna var Herodotos och Thukydides med sina inträngande verk om de persiska krigen.

Åtskilliga romerska historiker, däribland Tacitus, Julius Caesar, Sallustus och Polybius, verkade inom denna tradition. På flera punkter skiljer sig dock Titus Livius från många av sina samtida. Det kanske mest utmärkande är att han saknade både politisk och militär karriär. Medan Julius Cesar omsorgsfullt beskriver terräng och utrustning håller sig Titus Livius istället borta från detaljerna. För honom står istället det litterära i fokus.

Han var personlig vän med kejsar Augustus och de flesta viktiga personer vid de romerska hovet men deltog inte aktivt i det politiska livet. Detta gör honom extra intressant då syftet med hans skriveri inte tjänade till att legitimera den egna politiska gärningen.

Titus Livius bjuder inte på de stora livsvisdomarna som Marcus Aurelius och Seneca. Hans stil kommer inte alls i närheten av giganterna som Cicero. Nej, hans storhet ligger i den litterära gestaltningen, förmågan att väva samman myt och historia (på ett kreativt men vetenskapligt problematiskt sätt) samt de ofta utspridda men pregnanta statsvetenskapliga kommentarerna. Han manar ständigt till respekt för stadens historia och till sammanhållning mellan dess många invånare med olika både åsikter och ursprung. Han vinnlägger sig om att ge både patriciernas och plebejernas bild av historiska skeenden. Rom är något större och dyrare än alla dess delar, verkar han ständigt vilja säga till oss.

Det stora, och enda verk, som han lämnat till eftervärlden är mastodontprojektet Ab Urbe Condita (Från stadens grundande) som beskriver staden Roms historia. Den största delen av verket är förlorat. Bevarat finns böckerna som berör stadens grundande fram till samniterkrigen under 300-talet f.kr och sedan en del böcker som berör historien fram till de makedonska krigen under 150-talet f.kr. Till svenska finns de två första delarna av verket, “Roms kungatid” och “Från republikens äldsta tid” fint översatta av den välkände grecisten Sture Linnér. Dessa rekommenderas å det varmaste för den som vill stifta bekantskap med Titus Livius och hans värld.

Är då Titus Livius en bra historiker? Med moderna glasögon är svaret på frågan tvivelsutan nej. Han använder sig visserligen av den romerska samlingen av historiska notiser, de så kallade annalerna, men dessa kan knappast kallas tillförlitliga för den epok Titus Livius beskriver. Utan att blinka skildrar han med stor säkerhet sådant som ligger honom själv mer än femhundra år bakåt i tiden. Den äldsta delen av hans historieskrivning, stadens Roms förhistoria, kan rakt av avfärdas som ohistorisk. Den grekiska förhistoria han ger staden kan säkert vittna om gemene romares vetskap om allt det som Grekland gett Rom genom dess historia. Problemet är bara att detta är litteratur och attitydbilder, inte historia som vi skulle förstå det. Så länge man kan hålla isär dessa saker kan man njuta av hans verk för vad de är.

Från och med Roms grundande och framåt blir de historiska svaren dock mindre entydiga. Modern arkeologi har bekräftat en romersk stadsmur från ungefär den tid staden ska ha grundats. Romulus kan mycket väl ha varit en historisk person. Söker vi entydiga svar om Roms tidiga historia kan vi inte vända oss någonstans alls, men söker vi vetenskapligt underbyggda hypoteser bör vi konsultera personer som John Bury, Francois Hinard eller Mary Beard snarare än Roms egna historiker.

Titus Livus styrkor ligger istället i hans kvalitet som författare och som skildrare av en epok. Den tid han beskriver, är som historiker ofta gillar att påpeka, antagligen mer hans egen samtid än något romerskt förflutet. Men på ett mycket fascinerande sätt lyckas han förmedla en viktig läxa som står sig alltjämt. Minns din historia, ta tillvara på så många perspektiv som möjligt, och försök att förmedla så mycket du kan till eftervärlden. Kan du dessutom göra det på ett medryckande och välskrivet sätt, som Titus Livius, är det bara en ren bonus.