I en artikel i Konservativ Debatt från den 3:e januari, skriver Johan Gustavsson (styrelseledamot i KF Stockholm) att brottsofferperspektivet måste vara centralt i straffrätten. Gustavssons uppfattning förekommer frekvent, och har vunnit betydande popularitet inom den breda konservativa rörelsen. Min åsikt är emellertid att såväl de konservativa partierna som Gustavsson i själva verket har missförstått vad straffrätten bör gå ut på.

Men, som Franz Kafka uttryckte saken i Der Prozess: “att rätt uppfatta en sak och att missförstå samma sak utesluter inte helt varandra.” Brottsofferperspektivet är inte en solid grund att bygga en straffrätt på; men brottsofferperspektivet utgör samtidigt straffrättens grundval. Avgörande är om “brottsoffer” i sammansättningen står i plural eller singular.

Låt oss först och främst backa bandet lite. Varför ska vi överhuvudtaget ha en straffrätt? Varför ska samhället svara på vissa gärningar med att plåga deras upphovsman? Debatten har spårat ur till den milda grad att dessa frågor fallit i skymundan och att svaret blivit fördunklat, men det är egentligen lika enkelt som det alltid varit: staten ska straffa för att avhålla människor från att begå brott.

Dagligen tvingas vi numera läsa om vidriga och motbjudande dåd, och ingen empatisk människa kan undvika att bli berörd av de fruktansvärda händelser som sker i vårt land. Stundom fylls även mitt hjärta av ren hämndlystnad. Men den konservativa rörelsen måste också besinna sig och begripa att längtan efter hämnd är just detta – en emotionell reaktion. Och vad är då hämndlystenhet för typ av emotion?

Den filosofiska pessimismens anfader Arthur Schopenhauer beskrev hämnden som en desperat längtan efter att lindra egna (eller nära anförvanters) lidanden, genom att frambesvärja åsynen av andras. Jag är inte den förste som påpekar det, men det tål att upprepas tills det sjunker in: detta är en klen tröst. Bättre då att från se till att ingen behöver tröstas.

En sund straffrättslig politik utgår från brottsofferperspektivet, ja. Men den tar inte enbart hänsyn till existerande brottsoffer, utan lägger lika stor vikt vid alla de hypotetiska brottsoffer som kan komma att drabbas av brott i framtiden. Detta är den djupa skillnaden mellan ett perspektiv vars utgångspunkt är brottsoffret, och ett perspektiv vars utgångspunkt är brottsoffren. Att det enskilda brottsoffret får upprättelse (d.v.s inte frestas att själv begå brott mot gärningsmannen som hämnd) är naturligtvis viktigt i sammanhanget, men grundpoängen är alltid att framtida brott förhindras och att vi får färre brottsoffer.

Jag är beredd att gå längre än så. Reträtten till det enskilda brottsoffret är, menar jag, i själva verket tecken på intellektuell ängslighet inom borgerligheten. Man vågar eller klarar helt enkelt inte att på allvar utmana vänsterns (falska) narrativ att straff är ett otjänligt medel för brottsprevention, och därför tvingas man motivera sina (opinionsmässigt populära) straffskärpningar med hänvisning till det individuella brottsoffret.

Återtåget från brottspreventionen har dessvärre lämnat borgerlighetens rättspolitiska logik i ett sorgligt skick. Om nu hänsyn till det enskilda offret är det centrala, varför inte ge målsägande direkt inflytande över straffmätningen? Eller ännu bättre, varför inte låta målsäganden bestämma huruvida gärningsmannen ska åtalas eller ej? Säger du att det öppnar upp för att utöva otillbörlig påverkan mot målsägande, så invänder jag med att allmänt åtal för vissa tämligen allvarliga brott redan idag kräver medgivanden från målsäganden (se t.ex 4 kap. 6 a & 11 § § brottsbalken ang. kränkande fotografering). Kommer du med  “rättssäkerheten” svarar jag att det inte är någon rättighet att få ett visst straff för ett visst brott, och att vi återigen redan har ett system där målsäganden ibland får bestämma huruvida åtal väcks.

Den verkliga anledningen till varför målsäganden endast undantagsvis bör ha kontroll över processen, är att straffrätten inte huvudsakligen grundar sig på det enskilda offrets vilja (eller ovilja) att skada gärningsmannen. En så viktig institution kräver djupare rötter. Den svenska konservativa straffrätt måste därför bygga på det bredare brottsofferperspektivet där både hypotetiska och reella offers intressen väger lika tungt – på brottsprevention.

Låt mig nu avsluta genom att skriva ytterligare något som kommer att misshaga många konservativa. Det är nämligen min fasta övertygelse att brottsprevention, förutom hårdare straff, även kräver förlåtelse. Om syftet med straffrätten är att förhindra brott så kan inte en tidsbestämd fängelsedom vara ett evigt straff som tynger den dömde långt efter att han blivit frisläppt. Hur många frisläppta kommer att bättra sig och sluta begå brott, om de vet att de inte har en chans att få en vettig tillvaro? Det måste finnas en chans att komma tillbaka. Den ska inte vara ovillkorlig, men den måste existera.

Vissa brott är oförlåtliga, och vissa människor är oförbätterliga – då återstår livstids fängelse. Men om inte varenda misshandel, varenda våldtäkt och vartenda våldsbrott som en förstagångsförbrytare begår ska betinga livstids fängelse, då måste vi vara beredda att räcka ut en hand också till de som begått tämligen förkastliga gärningar. Förlåtelse innebär inte att betrakta gärningsmannen som ett offer eller att förringa hans brott, utan tvärtom – förlåtelse är nämligen brottsprevention, och brottsprevention är att sätta offren först.