Situationen i Sverige är akut. På grund av att vänsterliberala politiker under en väldigt lång tid har prioriterat en generös invandring, kravlös integration och mångkulturalism har landets sedan länge stora problem nu vuxit sig gigantiska. Dessa tre komponenter är något som allt fler inser inte fungerar i praktiken, men som vänsterliberala politiker även fortsättningsvis kommer leverera till landets medborgare. Än är skeppet inte för sent att rädda, men desto fler mandatperioder som styrs av Stefan Löfven och hans rödgröna kamrater, desto svårare kommer det att bli. Nu är det hög tid för Sverige att prioritera sig själva.

Sannolikt har alla en vän som aldrig kan säga nej, och som hela tiden vill vara andra till lags, men som är mindre bra på att värna om sitt egna välmående och som till slut närmar sig eller till och med går in i väggen. Den där vännen skulle kunna likställas med Sverige. Konungariket Sverige vill väl, men missriktad välvilja är inte alltid positivt för den egna personen, eller landet.

Det Sverige behöver är politiker som faktiskt prioriterar svenska medborgare och Sverige, snarare än alla andra. Detta eftersom vänsterliberal politik bland annat har resulterat i cirka 60 utanförskapsområden som i olika grad präglas av grov kriminalitet, klansamhällen, hederskultur, mångkultur, hög arbetslöshet bland vissa invandrargrupper, bidragsberoende, trångboddhet, allmänt kulturellt/ekonomiskt/socialt utanförskap med mera. Dessutom finns det betydligt fler områden i både mindre och större orter runt om i landet som har liknande problem, men i mindre skala och som inte inkluderas i polisens lista av utsatta områden.

Dom allra flesta ser alla negativa konsekvenser av den generösa invandringen, kravlösa integrationen och mångkulturalismen, även om vissa fortfarande förnekar eller relativiserar problemen. Trots samtliga problem som påverkar stora delar av det svenska samhället negativt kommer vänsterliberaler, trots alla problem, inte anpassa sin utopiska politik något nämnvärt efter verkligheten. Därför är en politik som är vänlig gentemot Sverige något som behöver prioriteras.

Det finns mycket vårt avlånga land behöver åtgärda. Några förslag är att för det första behöver Sverige införa en stram invandringspolitik som är anpassad till den faktiska verkligheten. Detta är en politik som majoriteten av den svenska befolkningen efterfrågar, medan endast en liten högljudd klick av vänsterextremister vill ha en generösare invandring. Med andra ord har partier som vill införa en Sverigevänlig politik opinionen på sin sida, och bör således ge folket det som folket vill ha.

Ja, Sverige har även historiskt tagit emot invandrare. Skillnaden är att dåtidens invandrare kom hit för att arbeta, där många sedermera flyttade tillbaka till sina hemländer eller assimilerades. Dessa var dessutom från länder som är kulturellt lika eller någorlunda lika Sverige. Detta skiljer sig från dom senaste decenniernas ansvarslösa invandringspolitik, som har fokuserat på invandring från jordens alla hörn, men i synnerhet från Mellanöstern och Afrika. Där en betydande andel befinner sig långt ifrån den svenska arbetsmarknaden och lever på bidrag, men framförallt befinner sig en stor andel långt ifrån det svenska majoritetssamhället, både kulturellt och socialt.

För det andra när svenskar pratar om lyckad integration är min bedömning att folk talar om försvenskade invandrare som ensidigt har anpassat sig till den svenska samhällsgemenskapen. Samtidigt som misslyckad integration ofta associeras med att invandrare inte anpassar sig till Sverige, där dom varken lär sig det svenska språket eller anammar svenska normer och värderingar. Med andra ord betraktar många svenskar assimilation som “lyckad integration” och mångkultur som “misslyckad integration”.

Politiker behöver lyssna mer på folket. Därför behöver invandrare ensidig anpassa sig till den svenska samhällsgemenskapen. Detta samtidigt som svenska politiker förkastar den dubbelsidiga integrationspolitiken, där invandrare och svenskar gemensamt anpassar sig till ett mångkulturellt samhälle. Det är inte svenskar som ska anpassa sig i sitt egna hem utan det är människor som kommer till Sverige som ska göra det.

För det tredje behöver Sverige fokusera betydligt mer på återvandring och på att utvisa personer som inte har rätt att uppehålla sig inom landets gränser. Där nolltolerans för illegala invandrare som uppehåller sig inom landets gränser behöver införas, där några förslag är att satsa mer på inre utlänningskontroller och förvaringsplatser, och att bidrag inte ska utbetalas till personer som befinner sig här illegalt. Men även att utvisa alla asylfuskande vuxna män som ljuger för svenska myndigheter om sina identiteter, och som således begår bedrägerier. Men likväl att uppmuntra personer som bor i Sverige, men som har problem med att etablera sig att frivilligt återvända till sina hemländer när situationen har blivit bättre. Där Sverige utbetalar generösare bidrag så att dessa få möjlighet att starta om sina liv i hemlandet.

Angående familjeåterföreningar som ofta är uppe på den politiska dagordningen bör detta i större utsträckning ske i hemländerna, eftersom det är ologiskt att personer från icke krigsdrabbade områden som anländer till Sverige ska kunna ta hit sina familjer. Då vore det mer rättvist att låta dessa återförenas med sina familjer i hemlandet.

Elitistiska och oikofobiska vänsterliberaler har länge försämrat vardagen för vanligt folk ute i stugorna genom att bedriva en generös invandringspolitik, kravlös integration och mångkulturalism, som har resulterat i många negativa utfall som endast kortfattat har berörts. Men nu är tiden inne för att bedriva en Sverigevänlig politik som bland annat prioriterar en stram invandringspolitik, assimilation, utvisning och återvandring.

Under sin levnadstid sa Albert Einstein: “Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig annorlunda resultat”. Detta får mig att tänka på Stefan Löfven och hans rödgröna kamraters galenskaper som trots alla stora samhällsproblem mer eller mindre fortsätter på samma inslagna väg, utan större justeringar. Nej, nu är det dags för en kursändring som tar Konungariket Sverige i en mer Sverigevänlig riktning.

Johan Gustavsson, ordförande för Konservativa Föreningen på Campus Flemingsberg