Karl Marx ska en gång ha skrivit att aktiemarknaden är kapitalismens mest perversa uttryck. Omdömet är något tillspetsat, men efter kalabaliken kring tv-spelskedjan Gamestops aktierusning börjar i alla fall jag undra om inte den gamle skäggige kommunisten ändå var något på spåret. Under gårdagen steg Gamestop-aktien cirka 70%, och totalt motsvarar veckans kursrusning därmed en värdeökning på flera hundra procent för ett bolag som är 100% på dekis.

Av allt att döma har subredditen Wallstreetbets, som gett upphov till rusningen, därmed lyckats slå finansanalytikerna i New York på fingrarna. Detta anmärkningsvärda skeende föranleder två korta reflektioner från min sida: en mer specifik kring finanseliten och aktiemarknaden, och en mer allmän om konservatismens ekonomiska politik.

Först och främst är dock en kort bakgrund på sin plats. Vad har egentligen hänt? Jo, tv-spelskedjan Gamestop är ett bolag som säljer tv-spel fysiskt. Många (inklusive jag) köper numera sina tv-spel på vanliga elkedjor eller online, vilket underminerat firmans affärsmodell och försatt bolaget under stark press. Som en följd av detta har åtskilliga stora hedge funds blankat Gamestops aktie på börsen. Förenklat innebär blankning att en investerare lånar ut en aktie, och därigenom tjänar pengar om aktiekursen går ned. En blankning innebär samtidigt att blankaren förlorar pengar om värdet på aktien går upp; tänk dig det som en omvänd aktieinvestering!

Vid en tillräckligt stor kursuppgång, så uppstår vidare en s.k short squeeze, eftersom alla blankare måste köpa tillbaka aktierna snabbt för att täcka sina förluster. Gamestonk-fenomenet är ett exempel på just en sådan short squeeze; med tillägget att den är ovanligt snabb och stor. När Wallstreetbets började massköpa Gamestop, så fick förvaltarna panik och tvingades återköpa, varvid kursen steg ytterligare, varvid fler förvaltare fick panik och så vidare.

Gamestops explosiva rusning har resulterat i parodiskt enorma förluster för en hel drös riktigt feta katter på Wall Street, och reaktionerna från finansvärlden har varit en blandning av chock, klentro och allmän grinighet; samt krav på nya regler som förhindrar liknande massaktioner i framtiden. Och händelsen åskådliggör med all önskvärd tydlighet behovet av en ordentlig översyn – av finansbolagen.

Låt oss vara krassa. Wallstreetbets “strategi” var fullkomligt absurd, och investment-motsvarigheten av att köpa trisslotter för sina samlade besparingar. Idén hade aldrig någonsin kunnat fungera om inte Wall Street öppnat upp för den genom att återigen ta helt befängda risker. Vid ett tillfälle var Gamestop-aktien mer än 100% blankad – det fanns alltså fler aktier utlånade än vad det finns aktier i bolaget! En idiot förstår att det är ett recept på katastrof ens vid ett måttligt köptryck, men många förvaltare tyckte det var ett fiffigt sätt att tjäna lite snabba cash. Det hade också varit helt okej om det inte vore så att det i slutändan brukar vara folket som måste stå för notan när Too Big To Fail-bolagen helt oförhappandes failar.

Wallstreetbets tjurrusning är därutöver uppenbarligen inte marknadsmanipulation, vilket vissa har hävdat. Gamestops aktie har nämligen över en natt blivit en politisk symbol, vars värde därmed är frikopplat från fundamentan; vilket är okej! Det är fullt legitimt, till och med rationellt, att köpa en aktie som du personligen anser har blivit en markör för avståndstagande gentemot en grupp människor som du hatar. Investerare som inte är beredda att acceptera den typen av rationell irrationalitet har inte på börsen att göra.

Detta konstaterande leder oss osökt in på den mer allmänna läxan. Konservatismens sunda och lugna försiktighet gör nämligen vår rörelse särskilt sårbar för infiltration av kronkapitalister som egentligen bara är ute efter att sko sig själva. Konservatismens befogade skepticism mot statliga ingrepp är exempelvis lätt att förvränga till en laissez-faire-attityd gentemot marknaden. Även strävan efter att bevara vackra kultur- och naturvärden i städer är enkel för rika bostadsrättsinnehavare att pervertera till ren NIMBY-ism eller varför inte BANANA-ism ("build absolutely nothing anywhere near anything").  

Den konservativa rörelsen är emellertid inte en sammansvärjning som går ut på att de som råkar ha mycket pengar alltid ska få ännu mer pengar. Vanligt folk märker direkt ifall våra ekonomiska förslag grundar sig mer på vad coola näringslivsprofiler viskat i örat än våra egna genuina tankar kring hur ett gott samhälle ser ut. Missunnsamheten mot de som (ofta efter enorma egna ansträngningar) lyckats få det gott ställt i livet är ett synnerligen vidrigt drag hos vänstern. Men min uppfattning är att det är lika motbjudande att materialistiskt upphöja girigheten till något slags heligt samhällsfundament, och undan för undan börja lyssna mer på en liten elit än sitt eget folk.

Läxan från både finanskrisen 2008 och Gamestop-rusningen är, för att runda av, egentligen en och densamma. Den ekonomiska eliten får varken våra kelgrisar eller våra strykpojkar, utan måste ses för vad den är: en neutral konsekvens som det mycket effektiva kapitalistiska systemet spottar ur sig. Ofta är det motiverat att ge dem morötter för deras insatser, men ibland är det motiverat att ta dem i nackskinnet.

När de lyckas förlora flera miljoner dollar genom att spekulera på avdankade tv-spelsbutiker och sedan har mage att klaga, så är det motiverat att ta dem i nackskinnet.