På senare tid har kampen mot hedersförtryck blivit ett allt vanligare ämne i den juridiska och politiska debatten. I januariavtalet (punkt 42) enades regering och stödpartier dels om att införa en särskild brottsrubricering för brott med hedersmotiv, dels att skärpa straffen för samtliga brott med hedersmotiv. Det sistnämnda förslaget är redan genomfört, men förra veckan stötte genomförandet av den förstnämnda idén på patrull hos Lagrådet, vilket Dagens Juridik rapporterat om. Vid en närmare granskning visar sig emellertid Lagrådets protest vila på utomordentligt skakig grund, och den här gången gör de folkvalda förmodligen bäst i att köra över juristerna.
Först och främst är en kortfattad bakgrund på sin plats. Förslaget som regeringen skickat på remiss går ut på att instifta ett nytt brott vid namn hedersförtryck. För hedersförtryck ska enligt förslaget den dömas som mot en person begår brottsliga gärningar enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 § eller 6 eller 12 kap. brottsbalken eller enligt 24 kap. lagen (1988:688) om kontaktförbud, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och ett syfte med gärningarna har varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder. Straffskalan för brottet föreslås vara fängelse i lägst ett och högst sex år.
Harangen ovan är naturligtvis tungläst, så vad innebär den egentligen? Jo, något förenklat skulle förslaget medföra att upprepade lindriga brott med bakomliggande hedersmotiv straffas särskilt hårt. En hypotetisk gärningsman som gång på gång ofredar en annan person eller skadar mindre värdefull egendom som tillhör denne (brott som, tagna för sig, har lågt straffvärde) ska alltså enligt förslaget straffas med fängelse i lägst ett år, i den händelse att det finns ett hedersmotiv.
Den 22 december 2021 överlämnade regeringen förslaget till Lagrådet på remiss. Lagrådets yttrande kom i sin tur den 25 januari detta år, varvid det genast stod klart att idén inte fallit i god jord hos rådets jurister. Lagrådet (bestående av Petter Asp, Martin Borgeke och Mari Heidenborg) avstyrker förslaget helt och hållet i dess nuvarande utformning, och efterfrågar betydande förändringar om det ska genomföras.
I normala fall är stränga propåer från Lagrådet ett bekymmersamt tillbud, som nödvändiggör en ordentlig genomsyn av det kritiserade förslaget. Just den här gången håller emellertid Lagrådets yttrandet ovanligt låg kvalité, och i själva verket tycks rådet ha funnit få juridiska fel med förslaget överhuvudtaget. Lagrådet förklarar istället sin skepticism på följande sätt:
“Ett problem med det förslaget [sic] till det nya brottet hedersförtryck är att minimistraffet är högt samtidigt som det rekvisit i utredningsförslaget – ägnade att allvarligt skada självkänslan – som medgav en bedömning av det sammantagna allvaret i gärningarna har strukits. [...] Att låta den omständigheten att syftet med gärningarna har varit att bevara eller återupprätta hedern hos någon enskild person eller grupp av personer verka så starkt straffvärdehöjande att brottet straffvärdemässigt hamnar på fängelse i åtminstone ett år är kort sagt inte rimligt.”
Vad är ett rimligt straff för hedersförtryck? Detta är knappast en rent juridisk fråga, utan istället en utpräglat politisk sådan. Bland befolkningen i stort är jag säker på att de flesta skulle vilja mäta ut ett väsentligt strängare straff åt en familjefar som sprängt dotterns brevlåda efter att hon konverterat från islam eller dejtat fel kille, än åt en slumpmässig idiot som gjort det för skojs skull. Motivet spelar roll!
Min högst personliga uppfattning är också att en höjning av straffet när det finns bakomliggande hedersmotiv vore ett värdefullt verktyg i kampen mot hedersförtrycket. Det duger inte att, såsom Lagrådet gjort, stirra sig blind på att de enskilda gärningarna tagna för sig kanske inte är så allvarliga. På aggregerad nivå skapar brotten nämligen fruktan hos offret, fruktan vars direkta syfte är att kuva den utsattes egna vilja att leva ett självständigt liv. En så ondskefull baktanke är i sig tillräckligt för att motivera en längre tids inlåsning.
På sidan fem fortsätter Lagrådet hur som helst sin utläggning, och i detta stycke når yttrandet en bottennotering ur såväl intellektuell som moralisk synvinkel: “Om minimistraffet ska läggas på den föreslagna nivån är det alltså enligt Lagrådets uppfattning nödvändigt att det straffbara området avgränsas ytterligare i relation till vad som föreslås i remissen [...] om lagstiftningen inte kompletteras med en avgränsande brottsförutsättning kan det faktiskt diskuteras om den inte skulle kunna ses som diskriminerande mot vissa grupper.”
Vilka grupper är det som avses, och på vilket sätt skulle stränga straff för hedersmotiv kunna innebära diskriminering av dem? Vilka är premisserna som leder fram till denna slutsats? Lagrådet begår en av juridikens kardinalsynder, genom att inte ge något svar på dessa frågor. Påståendet presenteras mer eller mindre helt lösryckt, och läsaren måste själv lirka fram utgångspunkterna.
I förslaget står ingenting om att brottsrubriceringen enbart är tillämplig i den händelse att gärningsmannen har ett visst ursprung. Det kan således inte vara där skon klämmer. Ej heller står det någonting om att hedersuppsåt ska presumeras i den händelse att gärningsmannen har en viss härkomst; precis som vanligt måste åklagaren bevisa allt. Jag har vridit och vänt på sista meningen i citatet ovan, och enbart lyckats finna en enda rimlig tolkning som stämmer överens med lagtexten.
Det är allmänt veterligt att hedersförtryck är en sällsynt företeelse bland familjer med uteslutande svensk bakgrund. Pappa Lasse och Mamma Anna begår sällan brott mot dottern Lina i syfte att bevara familjens heder, om hon exempelvis väljer att ha sex före äktenskapet eller byter trosuppfattning. Sådant kan måhända förekomma någon enstaka gång, men utgör definitivt undantaget. En särbehandling av brott med hedersmotiv skulle följaktligen främst drabba gärningsmän med bakgrund från vissa länder i Mellanöstern och Afrika. Som Lagrådet måste förstås, menar rådet att detta slutresultat skulle kunna ses som diskriminerande “mot vissa grupper”.
Denna definition av diskriminering är emellertid fullkomligt befängd. Man hade då lika gärna kunnat påstå att Sverige “diskriminerar” vit makt-rörelsen, eftersom vi straffar brott med rasistiska hatmotiv särskilt hårt. Även lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor skulle med samma definition kunna tänkas vara “diskriminerande” mot vissa grupper, eftersom inga föräldrar med svensk bakgrund mig veterligen skurit klitoris av sin dotter.
Lagrådets invändningar är, förutom ogenomtänkta, därutöver symptomatiska för en alltmer påträngande förmätenhet hos Sveriges juridiska toppskikt. Huruvida motiv ska spela in i påföljdsbestämningen, är som tidigare nämnts inte en renodlat juridisk fråga. Det handlar istället företrädesvis om politik och moral – vad anser vi vara särskilt klandervärda bevekelsegrunder, och hur mycket bör sådana motiv påverka straffskalan? En jurist är inte mer kompetent att svara på den frågan än någon annan medborgare.
Ledamöterna i Lagrådet har naturligtvis rätt till sina åsikter kring betydelsen av motiv, och debatten mår bara bra av olika perspektiv. Problemet är dock att Lagrådet inte tydliggör att invändningen som förs fram är moralisk. Istället för att rakt upp och ned skriva att hedersmotiv inte är så klandervärda att de motiverar en synnerligen sträng straffskärpning, så jämför Lagrådet straffskalan för det nya brottet med straffskalorna för de konstituerande brotten och konstaterar därefter att skärpningen mot bakgrund av dessa “inte är rimlig”. Utsagan är politisk, men den är på ett illfundigt sätt formulerad med juridikens språk och framförd i ett juridiskt sammanhang.
Detta tillvägagångssätt är typiskt när jurister vill vilseleda icke-jurister kring vad diskussionen egentligen handlar om. För en person som saknar juridisk bildning, är det naturligtvis svårt att skilja en konkret juridisk utsaga (“det här strider mot art. 14 i EKMR”) från allmänt moraliserande med kvasi-juridisk ton (“det här kan faktiskt ses som diskriminerande”). Just därför är det emellertid ett oeftergivligt krav att jurister tydligt håller isär personligt tyckande och juridiska bedömningar. Lagrådets bristande tydlighet är mot denna bakgrund inte bara förvirrande, utan också förkastlig.
Avslutningsvis vill jag än en gång och återigen framhålla att det, till skillnad från vad vissa rättslärda verkar ha inbillat sig, inte är juristkårens uppgift att agera förmyndare åt svenska folket. I den händelse att Lagrådets ledamöter har problem med att hedersförtryck straffas särskilt hårt, står det dem fritt att skriva en debattartikel och försöka övertyga andra om sin ståndpunkt – ungefär som jag gör nu. Det är ett långt ärligare sätt att närma sig en politisk fråga, än att mygla in moral i ett myndighetsyttrande.
