REPLIK till "Skäms, Göran Lambertz" av Dana Pourkomeylian (Dagens Juridik, 25/3) samt "Göran Lambertz är del av ett strukturellt problem" av Mathilda Bandarian (Dagens Juridik, 26/3)
Förra veckan beslutade åklagaren att lägga ned förundersökningen mot det f.d justitierådet Göran Lambertz, och efter en presskonferens där Lambertz kallade målsägande för en “lögnerska och bedragerska” uppstod omedelbart en infekterad debatt. På Dagens Juridik stod härvidlag jur. stud Mathilda Bandarian och bit. jurist Dana Pourkomeylian för två av de mest anmärkningsvärda inläggen i diskussionen. Deras artiklar berör väsentligen samma punkter, varför jag avhandlar dem i en enda replik.
Innan jag går vidare vill jag kort klargöra att alla är överens om att Lambertz är en töffe, vars töffiga prat om “kladdande” knappast väcker sympati. Diskussionen handlar emellertid inte om Lambertz som person, och kretsar inte heller kring allmän sexualmoralisk förtrytelse över att äldre män har samlag med yngre kvinnor. Det enda av egentligt intresse är den bredare principiella frågan: hur får en brottsanklagad, utan att ådra sig moraliskt klander, agera då anklagelsen rönt avsevärd offentlig uppmärksamhet?
Varken jag, Mathilda Bandarian eller Dana Pourkomeylian bevittnade det påstådda brottet. Bevisningen för Lambertz’ skuld är vidare så svag att den inte ens räcker för åtal. Det är följaktligen lika möjligt att Lambertz smutskastade ett oskyldigt offer, som att Lambertz lade fram ett hårt men berättigat försvar mot en falsk anklagelse. Emedan vi vet så lite om det materiella, är det särskilt motiverat att fokusera strikt på det principiella.
Båda författarinnorna beklagar sig över att Lambertz anklagade målsägande för lögn, samt över att Lambertz’ försvarare lyfte fram målsägandens tidigare förehavanden i sexualbrottsmål. Såsom Bandarians och Pourkomeylians utläggningar måste förstås, borde Lambertz med andra ord inte offentligt hävda att målsäganden far med osanning. Försvaret borde inte heller lyfta att målsäganden tidigare figurerat ovanligt frekvent i liknande mål, eller ens ställa enkla kontrollfrågor till målsägande i stil med “Vad hade du och den tilltalade på er för kläder?” eller “Hur berusad var du?” Allt detta är klandervärt, unket och avskräcker kvinnor från att anmäla våldtäkter.
Mot denna bakgrund kan man ställa sig frågan vad försvaret egentligen ska syssla med i våldtäktsmål. Tyst åhöra anklagelserna, och sedan blankt förneka utan närmare motivering? Bestrida ansvar men samtidigt berömma målsäganden för att hon vågar berätta sanningen om övergreppet? Medge allt i förhoppningen om att rätten och allmänheten kanske frikänner ändå?
Frågorna ovan är löjliga, men poängen de belyser är desto allvarligare. Kärnan i rätten till försvar – som i ett massmedialt uppmärksammat ärende måste gälla både inuti och utanför rättssalen – är nämligen rätten att strängeligen tillbakavisa allting som målsäganden och åklagaren påstår. Finns den följer allt annat. Faller den finns ingenting.
Bandarians och Pourkomeylians ringaktning för denna centrala rättighet är lika hårresande som den är ogrundad. Våldtäktsstatistiken ger absolut inget stöd för undantag från den allmänna principen. BRÅ konstaterar exempelvis i rapport 2019:9 att cirka var femte nedlagd förundersökning rörande våldtäkt, lades ned just eftersom det fanns motbevisning som talade för att anklagelsen var falsk (se BRÅ 2019:9 s. 55–68). Det finns följdriktigt utomordentligt goda skäl att inte sätta munkavle på försvaret.
Bandarian förfäktar vidare tesen att de förmenta problemen med våldtäktsutredningar i allmänhet och Lambertz-affären i synnerhet har sociokulturella “strukturella” förklaringar. Hennes idé går i korta drag ut på att “locker room talk” under juristprogrammet leder till att män i rättssystemet bemöter kvinnor dåligt, vilket i sin tur leder till att kvinnor inte vill anmäla våldtäkt. Denna förklaringsmodell som, trots att den bygger på ren spekulation, blivit allmänt accepterad inom vänstern är här alldeles särskilt verklighetsfrånvänd, eftersom en majoritet av juriststudenter, åklagare samt domstolsanställda är kvinnor (se Åklagarmyndighetens årsredovisning 2020, sid. 78 samt Sveriges domstolars årsredovisning 2020, sid. 160). Tanken att de män som finns kvar på något sätt lyckats sabotera rättsväsendet bakom ryggen på sina kvinnliga kollegor är fullkomligt befängd, och kan lämnas utan avseende.
Som lök på laxen avslutar Bandarian sin artikel med att grundlöst smäda sina manliga kurskamrater. Killar som läser juristprogrammet kastar enligt Bandarian “obehagliga blickar”, “viskar” samt har en allmänt störande “jargong”. Utan närmare konkretisering betyder denna diffusa missnöjesyttring naturligtvis inte ett smack, men själva vagheten är onekligen talande. För att hänga ut sina medstudenter offentligt behöver man tydligen inte prestera något mer substantiellt än svävande subjektiva intryck och hjärnspöken.
Avslutningsvis: när en tidigare tillbakasatt grupp hastigt flyttar fram sin position i samhället, är det naturligt att det uppstår slitningar, oro och omförhandlingar. Våldtäkt är också ett brott som nästan enbart begås av män mot kvinnor, vilket innebär att oskyldighetspresumtionen slår särskilt hårt mot kvinnor i den här situationen. Jag är beredd att diskutera de bredare implikationerna av detta (utan att fördenskull någonsin göra avkall på oskyldighetspresumtionen), om syftet är att nå fram till ett rättsligt ramverk som båda könen ömsesidigt kan känna är okej.
Vad jag däremot inte är beredd att göra, det är att tyst acceptera en närmast ofattbart extrem kvinnlig gruppegoism, som i sin tur bygger på avskyvärd enögd själviskhet. Pourkomeylian skriver i förbifarten att Göran Lambertz “är allt annat än ett offer”, och det summerar egentligen hela den här debatten. Både Pourkomeylian och Bandarian har nämligen uppenbarligen på förhand avfärdat blotta möjligheten att Lambertz faktiskt är oskyldig. Såvitt dem anbelangar ljuger kvinnor aldrig om våldtäkt; och skulle det ändå förekomma är männen inga offer. De får skylla sig själva.
Så ser de mest radikala radikalfeministernas verkliga ansikten ut, när hatet får masken att falla. De företräder numera en ideologi som sedan länge övergett den sunda strävan efter jämställdhet och ömsesidig respekt mellan könen, och som nu hyser helt andra drömmar – och måtte de för vår rättsstats skull aldrig bli verklighet.
