Sverige är en representativ demokrati. I en representativ demokrati bestämmer den vuxna befolkningen vilka som ska representera deras vilja och deras åsikter. Man får välja en representant vart fjärde år i allmänna val. Samtidigt, i en SOM-undersökning släppt i april i år, säger sig bara 19% av de som svarat att Sverige utvecklas åt rätt håll. En majoritet (61%) i en stat med representativ demokrati anser alltså att landet går i fel riktning.

Hur går det ihop? Svenska väljare får välja fritt men är ändå missnöjda med sina val. Bara en av tio anser att regeringens politik är bra enligt en annan Novus-undersökning från januari. Undersökningarnas tidpunkt betyder att de inte är påverkade av Corona-pandemin och väljarna bör ha fått ungefär vad de förväntat sig av de politiker som de har röstat på. Det finns ingen given förklaring på den situationen men det är definitivt en tankeställare.

Få svenskar är politiskt aktiva numera. Knappt 1%. Där har vi urvalet som partierna kan arbeta med. Litet urval, toppstyrda partier, låg legitimitet i verkligheten, låg representativitet, men i praktiken det som styr Sverige.

Att en regering kan sitta kvar skandal efter skandal är ett tecken på att någonting inte fungerar som det är tänkt. Att ansvariga för allvarliga skandaler får nya toppjobb av sina partikamrater är ett tecken på korruption. Att en opposition är så svag att detta tillåts är anmärkningsvärt. När uppemot var fjärde väljare samlas till att rösta på ett, eller flera, missnöjesparti så desarmeras detta folkliga utslag genom att stora delar av övriga partier går ihop för att utesluta dem från politiskt inflytande. Märk väl, ovanstående är kompatibelt med representativ demokrati. Men allt ovanstående kommer med ett pris. Priset är ett utbrett missnöje med politiker, politiska beslut, dess effekter och i slutändan demokratin.

Priset kan också bli att vi till slut har en majoritet som är missnöjda med partierna, politiken och hur Sverige fungerar samtidigt som vi har fria och allmänna val. Att i praktiken missbruka den representativa demokratin betyder att man tar beslut som saknar stöd hos befolkningen - samtidigt som man har fått stödet att ta egna beslut. Det vill säga, väljarna ger politiker mandat att ta beslut som väljarna inte önskar. Migrationsfrågan är det vanliga exemplet. Det har aldrig funnits ett folkligt stöd till den höga nivån som Sverige har upplevt. Ingen undersökning visar på ett sådant stöd. Men när väljarna ändå har röstat på partierna som ville genomföra den politiken så har partierna genomfört den.

Sverige har fortfarande en hög migrationstakt trots att stödet saknas och ligger på 8 procent. Så svagt är den viljan hos befolkningen. Men stöder du partierna så får du deras politik. Även om majoriteten av väljarna i verkligheten anser att det leder landet åt fel håll. Resultatet av att missbruka den representativa demokratin vad gäller migrationsfrågorna blev en splittring, ett växande missnöje och ett politikerförakt. Det är det som händer när politiker tar beslut som saknar stöd i befolkningen.

Det här är inte ett inlägg i migrationsdebatten och det spelar ingen roll vilken ståndpunkt du har i den frågan. Det är en fråga om hur så många svenskar kan tappa tilltron till en väl fungerande demokrati. Lösningen? Om du röstar på partier och politiker som du är missnöjd med så kommer du naturligtvis fortsätta vara missnöjd. Då landar man i situationen där Sverige befinner sig. En representativ demokrati där en majoritet av väljarna är missnöjda med vilka de har valt att bestämma över deras framtid.

Det kommer med ett pris, som sagt. Främst vad gäller tilltron till demokratin. Samtidigt måste det sägas, det är väljarnas fel att politiker som återkommande tar beslut som skadar landet blir återvalda. Vill svenska väljare ha en förändring så behöver svenska väljare göra aktiva val istället för att göra sig själva missnöjda genom sina egna beslut.

Edward Nordèn, ledamot partistyrelsen Medborgerlig samling

Lena Malmberg, demokratipolitisk talesperson Medborgerlig samling