År 2016 hade Obama suttit i snart 8 år, och dessutom besegrat två republikanska presidentkandidater. Obama hade genomdrivit “Obamacare” och dessutom passat på att köra över republikanerna helt under den tiden han också hade stöd av kongressen. Demokraterna var fräscha, de representerade det nya, efter att George W Bushs presidentskap hade präglats av krigströtthet skulle demokraterna stå för ett förnuftigt ledarskap i en värld som bara kunde bli bättre.

Valet 2016 verkade för många givet långt på förhand. USA skulle få sin första kvinnliga president. Republikanernas primärvalsdebatter med ett gäng gamla stötar och föredettingar var både tråkiga och meningslösa. Det kanske fanns någon FMSF:are eller LUF-kuf som intresserade sig här i Sverige, men inte mycket mer än det.

När Trump gjorde entré sågs han först som ett skämt, men han väckte intresse. Istället för att prata skatter och dra träiga etiska argument för ekonomisk frihet, slog han målmedvetet ut sina motståndare en efter en. Trump har dock ingen förankring i det republikanska partiet och är inte en del av det republikanska etablissemanget. Trump vann det republikanska primärvalet för att det var mycket mer demokratiskt än Demokraternas primärval.

När så Trump som bekant också vann presidentvalet 2016 mot alla odds och därmed förhindrade en total marginalisering av det republikanska partiet, var det rent naturlig att man från republikanska sida valde ta rygg på denna komet till politiker. Trump hade vunnit nya väljargrupper till partiet, främst vit arbetarklass, som trots ekonomiska svårigheter tillhörde de “privilegierade” i den intersektionella världsbilden.

USAs styrelseskick gör också att partierna är mer decentraliserade än de svenska partierna. En amerikansk senator eller kongressledamot väljs direkt av väljarna i kongressdistriken eller delstaterna och är främst lojala mot dessa väljare. En omtyckt senator är svår att peta, särskilt om han visat att han sätter sina väljare före maktspel.

En svensk partiordföranden är dess främsta politiker och den i partiet som gör anspråk på de mest seniora ministerposterna. En amerikansk partiordföranden innehar en klart mer undanskymd och administrativ position. En amerikansk presidentkandidat har inte i närheten av den centrala ställning som en svensk statsministerkandidat har i sitt parti.

Allt detta gör att många republikanska politikerna inte känner sig särskilt tvingade att offra sig för Trump när det verkligen blåser. Ej heller är de redo att överge grundläggande demokratiska värderingar för att låta Trump sitta kvar. Trumpkampanjen kämpar nu hårt för att hävda valfusk och några republikanska representanter har slutit upp kring Trumps anklagelser. Detta samtidigt som ytterligare några har slutit upp kring kravet på “noggranna utredningar” innan ett definitivt valresultat utropas.

Slående är dock de republikanska nyckelpersoner som valt att antingen kritisera Trump och/eller gratulera Joe Biden till valvinsten. Här räknas George W Busch, Mitt Romney, Rick Sanatorum och Chris Christie. Fox News valde att avbryta en av Trumps presskonferenser och de republikanska valobservatörer säger sig inte ha funnit bevis på valfusk. Den republikanske senatorn James Lankford har erbjudit sig att hjälpa Biden att få nödvändiga säkerhets och underättelsegenomgångar för att underlätta övergången till en ny administration. Många republikaner och sympatisörer verkar enligt tidigare logik se en större risk inte bara för de själva men också för sitt lands stabilitet i att stödja Trump hellre än att svika sin presidentkandidat. Som jag ska visa i kommande stycken är en Trumpförlust inte nödvändigtvis en republikansk förlust.

Oavsett vad som nu händer efter det som ser ut att vara en valförlust har Trump tjänat ett syfte. Det republikanska partiet som i slutet av Obamas sista presidentperiod verkade förpassat till historien, vitaliserades åter genom segern 2016. Partiet fick chansen att åter föra politik istället för att fungera som en stoppkloss i kongressen.

Under 2020 började dessutom partiet vinna mark inom nya väljargrupper, bland annat latinos och afroamerikaner vilket var en stark markering mot BLM och andra identitetsbaserade rörelser. Valet visade också att republikanerna kunde hålla kvar i flera stater på USAs södra östkust, trots demokraternas enorma valsatsningar på flera hundra miljoner dollar. Den förkrossande demokratiska segern som opinionsundersökningarna hade lovat på uteblev. Ett CNN ankare menade på att valet var en “politisk seger, men en moralisk förlust” för demokraterna. Samtidigt menade FOX News ankare på att många inom republikanerna känner sig stärkta över att motbevisat både media och opinionsinstitut.

I det demokratiska partiet däremot har en stor splittring tydliggjorts. Denna splittring var synbar redan då primärvalet stod mellan Hillary Clinton och Bernie Sanders, och utnyttjades framgångsrikt av Trump-anhängarna 2016. Den fundamentala skillnaden som finns i fråga om ideologi och världsåskådning är tydlig genom att man inom demokraterna inte ens kan enas om en strategi för att vinna röster.

I historieskrivningen finns det många exempel på förlorade slag som ändå blivit ihågkomna i ett positivt sken. Detta då förlorarna visat på kämparglöd och offervilja och att de i vissa fall bjudit fienden oroande hårt motstånd.

Detta skulle kunna vara en sådan förlust för republikanerna. Trump har dock spelat ut sin roll för det republikanska partiet. Det är något som även de medlemmar i KF som sympatiserar med “Grand Old Party” bör inse. Det är meningslöst att tjata om valfusk eller om att Trump i något avseende var en bra ledare. Det är inte gynnsamt för vad vi försöker åstadkomma här i Sverige. Republikanerna är redo att dumpa Trump; det borde vi också vara.

Henrik Bark