En konservativ värdering som ofta lyfts fram är ett allmänt motstånd mot social ingenjörskonst. Även många klassiska liberaler hyser en stark misstro mot centralstyrning av samhället då man menar att det riskerar att inskränka individens frihet. Hur vi bör förhålla oss till den verklighet där vi konsumerar alltmer data och många av oss genom alltmer centraliserade kanaler, är därför en viktig fråga för en konservativ rörelse.
Den moderna, digitala människan lever i ett paradoxalt tillstånd.
Å ena sidan har vi närmast obegränsade möjligheter att ta del av idéer och tankar, och att göra detta mer och mer oberoende av journalister och andra onödiga mellanhänder. Å andra sidan är de metoder med vilka vi utbyter idéer med varandra alltmer likriktade, spårbara och centraliserade. I den mån du använder dig av sociala medier, kära läsare, är du liksom miljarder människor från resten av världen, helt beroende av tre amerikanska storföretag ytterst få har någon insyn i. Självklart vet du redan detta, och det gör jag också – troligtvis har du också läst den här artikeln via Facebook.
Men var är egentligen paradoxen? – kan den kritiskt inställda läsaren fråga sig. För den med självdisciplin och nyfikenhet finns ju i princip oändligt mycket information att ta del av bortom filterbubblor och spårningsalgoritmer, information som i sin tur till och med kan hjälpa dig att skapa bättre filterbubblor, perfekt anpassade för just dina unika behov.
Ett problem är att hela den infrastruktur vi använder inte uppmuntrar till självdisciplin.
För den förälskad i mätbara ting kan det vara intressant att veta att tiden en Tweet ’’trendar’’ har minskat med en tredjedel mellan 2010 och 2016, och vi verkar här se en utveckling som fortsätter: mot alltmer ökande informationstäthet (eller är det oljud?) på allt färre tidsenheter.
En undersökning utförd av Microsoft kom redan 2015 fram till att vår koncentrationsförmåga mätt i sekunder har minskat med en tredjedel sedan 1990-talet. För den statistiskt misstänksamme kan det räcka med att konstatera att människan numera utkonkurreras av guldfiskar – även om vi har blivit bättre på att göra fler saker samtidigt.
Som lök på laxen finns en hel del studier som visar att vi verkar bli dummare, åtminstone mätt i IQ-punkter – och att detta delvis kan härledas till vår teknologianvändning.
Möjligtvis går vi här, liksom på flera andra områden, alltmer mot en situation med binära utfall, präglat av ett fåtal stora vinnare. I det här fallet blir vinnarna helt enkelt de som besitter disciplinen att inte styras av sitt eget informationsflöde.
Den här artikeln är tänkt som en introduktion till en längre serie där jag kommer att försöka närma mig vad vi lite vagt och otekniskt kan kalla för ''digitalt relaterade frågor'' från ett konservativt perspektiv. Jag har för avsikt att beröra alltifrån mer konventionella ämnen (automatisering) till vad jag hoppas är det lite ovanligare (memologi kanske?). Om det jag skrivit hittills verkat självklart är det, åtminstone delvis, av anledningen att jag skjuter de mindre självklara aspekterna något på framtiden.
Så vad har centralisering av informationsflöden, sjunkande koncentrationsförmåga och IQ med konservatismen att göra?
Det finns myriader beröringspunkter. En väldigt viktig sådan torde ligga i betydelsen av att värna andra gemenskapsformer och upplevelser än de digitala. Om vi ska undvika en framtid där alla våra beteenden blir frambetingade av algoritmer bortom vår kontroll, verkar det som en god idé att värna om det som svårligen kan styras eller modelleras kvantitativt; se till att svälta besten, med andra ord. Teknologi är ett fantastiskt redskap, men vi är inte vår teknologi. Låt oss se till att inte glömma det tidlösa, för i framtiden är det troligtvis bara genom det vi kommer kunna behålla - inte bara vår frihet, utan oss själva.
Alexander Albo, ledarskribent
